En intensiv vecka är snart slut. Känner särskilt stor glädje över besöket i tisdags av Carl-Henric Jaktlund på en välbesökt fördjupningskväll. Imorgon är det 10-års fest för kyrkan där jag jobbade innan, Nimbus-Öckerö missionsförsamling.
På söndag ska jag predika om en middag hos fariséen Simon som Jesus är bjuden till. En prostituerad kvinna spelar huvudrollen i den här berättelsen. Så innan du fortsätter läsa, läs gärna först Lukasevangeliets 7:e kapitel med start vers 36.
En undersökning som gjordes nyligen handlade om de vanligaste känsloyttringarna människor emellan och studien visade att den känsla som uttrycks oftast i möten mellan människor är kärlek. Kärlek mellan en föräldrer och ett barn, kärlek mellan hustru och make, kärlek mellan vänner. Ja, det kanske inte är så förvånande. Hoppfullt men inte förvånande. Men på andra plats över vilka känslor vi uttrycker oftast inför varandra, kommer ånger. Och då i första hand saker man aldrig fick sagt eller gjort.
”Jag önskar att jag hade kommit i tid, jag önskar att jag hade vågat säga ifrån, jag önskar att vi hade pratat om de där sakerna som fick oss att glida längre och längre ifrån varandra, jag önskar att jag hade träffat mina barn då de väl fanns i huset, istället för att jobba så hårt. Jag önskar”.
Farisén Simon och kvinnan vid Jesu fötter visar på två sätt att leva livet. Simon lever ett oärligt liv och vågar inte se vad han ångrar. Han vågar inte heller se sitt eget hjärtas djupa behov av kärlek och förlåtelse. Simon känner inte igen kärleken själv, Jesus, där han ju sitter vid bordet och visar därför inte på något sätt för Jesus att han skulle behöva förlåtelse för saker och ting som gått snett i livet. Och den oärligheten visar sig i praktisk handling, genom att han är oärlig med vad han tänker och känner. Jesus måste avslöja Simons innersta tankar för att ens kunna bemöta Honom. Simon är ogenerös och missunnsam mot Jesus, tänker onda tankar om kvinnan.
Kvinnan, däremot, lever ett ärligt liv. Hon vågar se allt hon ångrar i sitt liv, och hon ser sitt hjärtas djupa behov av kärlek och förlåtelse. Hon tillåter Jesus att fylla de behoven. Hennes ärlighet visar sig i praktisk handling genom att hon vågar vara ärlig med sina känslor, hon vågar gråta offentligt, inför alla gäster. Hon visar Jesus tacksamhet och kärlek för att han förlåtit henne alla synder och gett henne en chans att börja om. Och Jesus säger till henne ”gå i frid”. Hon kan leva sitt liv i frid.
Ibland är jag som Simon, ibland är jag som kvinnan. Jag tror det är så med var och en av oss. Den här berättelsen påminner oss om att det är värt allt att kämpa för att vara ärlig, att våga säga som det är till Gud och människor, och att våga göra det där man innerst inne vet är rätt.
Ett första steg i denna process att blir mer ärlig är att inte fly från allt man ångrar. Att lyssna till sin ånger. För ånger är en känsla som Gud skapat som vi bör lyssna till. Ånger är en gåva från Gud som vill lära oss någonting, som vill hjälpa oss att ställa frågor: t ex;
Om jag fortsätter leva det liv som jag lever idag, vad kommer jag ångra mest då jag ser tillbaka på mitt liv?
Och hur kan Gud hjälpa mig att förändra mitt sätt att leva så att jag inte behöver ångra hur jag levt livet, så jag kan leva livet med mer hopp och mindre att ångra?
Du och jag kan våga ställa de här frågorna, för det finns en plats där vi kan få placera all vår oro, all vår skuld, all vår ånger; Vid Jesu fötter. Precis som med kvinnan, kan Jesus förvandla plågsamma minnen, förlåta och hela sår. Om vi bara kommer till honom. Och första steget till att leva ett ärligt liv är att ställa dessa frågor och sedan liksom lägga hela livet vid Jesu fötter. Då händer något. Då jag tar ansvaret för mitt liv och är ärlig inför Gud, så tar Gud ansvar för min nutid och framtid och hjälper mig att förändra mitt sätt att leva. Det är bra. För jag vill inte en dag se tillbaka på det liv jag levt och ångra en stor del av det.