För några år sedan gjordes en undersökning av två nytestamentliga forskare på Fuller theological seminary i Kalifornien, Eddie Gibbs och Ryan Bolger, om vad som kännetecknar växande kyrkors gudstjänstliv idag. De har i fem års tid studerat församlingar i USA och Europa, från olika kyrkofamiljer, som alla har gemensamt att de önskar lyssna in både bibeln och sin samtid, för att att kunna bygga församlingar för nutidens postmoderna människor. För dig som vill läsa mer om detta, läs ”Emerging churches” (Gibbs/Bolger). En av ”framgångsfaktorerna” var denna något förvånande upptäckt:
Dessa växande kyrkor arbetar för att en sann bild av Gud ska visas i gudstjänsten, både det ofattbara mysteriet Gud och Gud vår Fader och vän.
Att som i vissa traditioner, bara visa på Guds storhet och mysterium, gör Gud långt borta från våra liv, och att som i andra traditioner bara visa på Gud som vår ”kompis”, kan bidra till att man tappar blicken på det som faktiskt inte kan förklaras och förstås i det kristna livet. För att hitta den balansen är många kyrkor idag skeptiska till enbart ”fullt tryck” i musiken och en glad-uppåt stämning, man betonar också vikten av tystnad i gudstjänsten och stillhet, så att man kan få andrum och lyssna in Gud och få ro att förundras över Guds storhet.
Spännande tankar, men inte alldeles enkelt att göra verklighet av. Hur tänker du?
Trackbacks /
Pingar