På  tisdag har vi fördjupningskväll för våra bönegrupper och Alpha-grupper om ”livets tempo”. Kvällarna bygger på John Ortbergs praktiska och vardagsnära undervisning ”An ordinary day with Jesus”. Jag tänkte därför skriva två bloggposter kring detta ämne. Att hitta ett hållbart tempo i livet är något jag själv kämpar med. Kanske har du något råd att ge?

Det är väldigt vanligt att man lever med en ihållande känsla av brådska – utan tid att bara koppla av. Många människor känner ständigt ett behov av att fly undan, att fixa med saker därhemma, i huset eller garaget för att slippa träffa folk, att titta mycket på tv för man vill ”nolla sig” från en stressig vardag. Många känner det som om tiden går för fort. Barnen växer upp alldeles för hastigt och livet passerar utan att man egentligen får ut det man vill av det. Och då man ser människor som lever ett enklare liv, så drömmer man sig bort och längtar efter just det, att flytta någonstans, att byta arbete. Känslan av tacksamhet och förundran över livet har gått förlorad. Man har svårt att verkligen känna tacksamhet över det liv man har.

Då människor får frågan; Vad känner du att all denna stress gör med ditt liv? Vilka problem uppstår? Så är typiska svar;

Relationerna i familjen blir ansträngda, mina barn klagar över att jag aldrig har tid med dem, eftersom jag alltid är på väg från den ena saken till den andra. Jag tycks aldrig komma fram till de verkligt viktiga sakerna i livet, utan blir istället upptagen med allt som bara måste göras. Jag blir fysiskt utpumpad och till och med sjuk på grund av tempot i livet.

Typiska svar.

Det finns två illusioner som stressade människor ofta faller för. Jag tror vi alla kan känna igen oss i någon mån. Den ena illusionen gäller tid, den andra gäller ägodelar. Människor med stressjuka tenderar för det första att tänka ”en dag lugnar allt ner sig”. Då ska jag verkligen leva efter det jag vill prioritera i livet. Då får jag tid med det som verkligen är viktigt. Har du någonsin kommit på dig själv med att tänka i sådana banor? Innerst inne vet du att enda dagen allt kommer lugna ner sig, är då du dör. Men innan dess kommer tiden förmodligen inte sakta in alls.

Därför är kanske det viktigaste råd man kan ge till en kristen, som är intresserad av att leva livet i gemenskap med Gud följande: Du måste eliminera stress från ditt liv. Stress är livets stora fiende i vår tid. I stort sett ingenting då det gäller livet i Guds rike, kan göras på ett stressat sätt. Ingen kan ta emot Guds kärlek med brådska. Ingen kan heller ge kärlek till någon annan på ett stressat och forcerat sätt! Men, det är viktigt att se att det är en oerhörd skillnad mellan att vara upptagen och att vara stressad!

Att vara upptagen har att göra med våra yttre omständigheter. Stress är däremot ett sinnestillstånd – i vår själ. Stress är ett inre tillstånd som är en följd av att man har för många konkurrerande prioriteringar vid ett givet tillfälle. Se på Jesus. Han var för det mesta upptagen, men aldrig stressad. Jesus var alltid fri att ta emot kärlek från Gud och Han var alltid fri att ge den vidare till människor med behov.

Jag återkommer med den andra illusionen på tisdag. Nu undrar jag bara; Hur kan du och jag leva ett liv utan ett stressat sinnestillstånd? Vad gör du för att eliminera stress i livet?

Är du pastor? Ta del av dessa två minuter från teologen Walter Brueggemann.

Till alla oss andra har jag kokat ihop en Tisdags Top 10 med mycket fina sånger.

Wilfrid Stinissen skriver i sin bok ”Mitt liv i dina händer” om att vi människor har två viljor. En ytlig vilja och en djup vilja. Ytlig vilja är ”vad vi vill på ytan”. Djup vilja är ”vad vi djupast sett vill”. Bibeln använder orden kött och Ande för att särskilja de här två viljorna.

Ofta sätter man likhetstecken mellan människans vilja, friheten och just den ytliga viljan. Den ytliga viljan är allt som handlar om egoism, ”jag ska ha”. Det är allt i oss som utgår från att sätta oss själva och det vi tror är våra behov i första rummet. Men vi blir ständigt lurade. Vi kommer förbli missnöjda och bittra så länge vi matar vår ytliga vilja. Historien säger oss det. Hur kommer det sig att många av dem som fått allt vad de pekat på, vars alla ytliga drömmar har uppfyllts, ändå inte är lyckliga?

Vi är inte skapade för att leva för oss själva. Vi mår dåligt av det.

När den ytliga viljan levs ut, när man ”följer alla sina impulser och laster”, kan man uppleva att man är fri. Men den sortens frihet är ytlig och den blockerar all vår djupa vilja, det vi djupast sett vill.  Den djupa viljan däremot står i kärlekens tjänst. Den djupa viljan vill det som Gud vill. Den djupa viljan är allt i oss som söker och längtar efter Gud.

Kontrasten mellan dessa två viljor blir tydlig då man närmar sig Gud och upplever hans närvaro. Så är det i mitt liv. Då jag ber, ser jag samtidigt hur fattigt jag har levt. Tänk att jag istället kan få göra det jag innerst inne vill. Jag kan få göra det jag är skapad till; Leva i Guds närvaro och låta mig ledas av honom. Älska Gud och andra människor.  

Mamma skickade en dikt häromdagen från legenden Kent Andersson. Den uppmuntrar mig att våga söka den djupa viljan och inte bara ledas framåt av ytliga impulser och andra människors ibland distraherande råd och önskningar. 

 Steget

Jag måste ge mig själv en dag

då min tanke får sväva fritt.

En dag då jag tar mitt första steg

och vet att det steget är mitt.

Jag vill vakna upp i ett eget rum

resa mig upp och stå på golvet en stund

och fråga mig själv åt vilket håll jag ska gå.

Ett steg i sänder.

Och sedan ett steg till.

Det är härligt att se vad som händer

när man går åt det håll man själv vill.

Jag måste fråga mig själv vem jag är

Och varför jag gör det jag gör.

Jag kan inte leva med dörren stängd

och mitt liv står utanför.

Och ropar man på mig från alla håll så svarar jag:

Vänta en stund.

Idag vill jag följa min egen röst – idag är jag ingens hund.

Ett steg i sänder och sedan ett steg till.

Det är härligt att se vad som händer när man går åt det håll man själv vill.

Klockan 19 ikväll kommer författaren och teologen Runar Eldebo till Sävedalens missionskyrka. Då ska han tala om & kring sin senaste bok ”Den stora skillnaden”. Det kommer handla om hur tron förändrar mitt förhållande till Gud, om hur den förändrar mitt förhållande till mig själv och om hur den förändrar mitt förhållande till andra människor.

Lite varstans kan man höra människor säga: Livet är en resa, inte en destination. Tron på Gud förändrar hur man ser på hela livet. Som kristen tänker jag att: Livet är en resa med en destination. Jag vet inte vad som ska hända härnäst på livets resa, men jag vet vart jag är på väg. Jag är på väg mot en dag då världen ska bli återupprättad av Gud. Då de brustna relationerna mellan Gud och människa, människa och människa samt skapelse och människa, kommer bli hela igen.

Hoppfullt är ordet.

Välkommen till en fördjupningskväll om en livsresa som ger livet en destination. Och ladda gärna upp med följande resekamrater på veckans Tisdags Top 10 som ger lite olika syn på vad livets resa innebär.

I söndagens gudstjänst ska jag tala om ”Den gode herden”. Jag fortsätter att läsa och lyssna till pastorn och författaren Tim Keller och en del av tankarna här kommer från honom. Söndagens text handlar om Jesus. Han berättar om varför han har kommit till jorden genom en enkel berättelse om herdar och får; Fåren är i fara, herden ska skydda dem och rädda dem från faran och om det är nödvändigt så tar herden på sig det öde som annars skulle drabba fåren.

Jonathan Edwards har sagt: ”Synden* gör våra hjärtan till en eld”. Precis som elden aldrig säger, ”jag behöver inte mer syre, jag brinner lagom mycket nu”, så har det aldrig funnits ett människohjärta som säger, ”nu har jag fått nog med framgång och makt, nu har jag fått nog av njutning, nu har jag fått nog med bekräftelse och tröst”.

Ju mer jag ger bränsle till hjärtats syndfulla eld, desto mer behöver den. Det är därför lögn föder mer lögner, avundsjuka föder mer avundsjuka, rasism föder mer rasism, bitterhet föder mer bitterhet. Synden gör oss i en mening till beroende människor.

Jesus däremot, gör oss till fria människor. Den gode herden leder sina får ut i friheten. Hur kan vi leva i frihet? Hur kan vi bli, likt Jesus, goda herdar som lever i nära relation med Gud och nära relationer till andra människor?

För det första: Vi behöver insikten om att vi behöver Guds hjälp. Dörren som leder till frihet är insikten om att vi behöver Guds hjälp. Då kan Gud bli den eld som brinner i våra hjärtan. Och det är en eld som inte leder till beroende och besvikelse. Då Guds eld får brinna i våra hjärtan blir vi fria människor. Då är jakten på kickar över. Då får också allt gott och positivt i tillvaron sin rätta plats. Och vi kan ta del av det goda Gud har gett oss utan att tro att det ska vara allt livet handlar om.

För det andra: Vi behöver uppleva mer av Gud i våra liv. Vägen till frihet är som det står i psaltaren att ”smaka och se att Herren är God”. Vi behöver smaka på Guds godhet i våra liv. Skälet till att vi har aptit på allt annat än Gud, är att vår aptit på Gud inte är tillräckligt stark och utvecklad. Vi behöver be och lovsjunga till Honom och låta oss beröras både intellektuellt och känslomässigt av vem han är och vad han har gjort för oss. Och hur ska det kunna ske i våra hektiska liv? Någon som vet? Dela gärna dina tankar här.   

*En bra definition av ordet ”synd” kan vara att leva för något annat än Gud. Det kan vara konsumtion, träning, karriär, makt, familj, nöjen, arbete i kyrkan, vänskap. Allt detta är goda saker i sig, men då det görs till ultimata saker, då det görs till meningen med livet, kommer lyckan vara en kort stund och sedan behöver vi nya kickar för att inte bli håglösa och deprimerade.

Ulf Lundell är en artist som jag följt i många år. Det finns få artister som beskriver människans längtan efter mening som Lundell. På sin förra skiva ”Omaha” (2008) sjunger han: ”Livet är en underlig kort historia/man älskar kärleken, haven, berget, sällskapet, krogen/man vill göra ett avtryck, men varför och för vem?/det enda jag velat här är att hitta ett hem”.

Flera bloggposter och predikningar under våren har kretsat kring människans rastlösa sökande efter att hitta ett hem. Det har också varit Lundells brottningskamp. En konstant rastlöshet har ständigt präglat låtskrivandet. Under åren 1987-1997, fanns Gud med som en ständig tillflykt och sparringpartner för Lundell. Nu är det svårt att säga vad som ger honom stadga i livet.

Den bästa intervjun jag läst med Lundell, kretsar kring hans längtan efter sammanhang och mening. Det är ett porträtt av en man som försöker hitta vägen framåt i ännu ett skede av livet, som 60-åring. Läs den.

Och skapandet bara fortsätter. Efter 40 skivor och sådär 15 böcker gav Ulf Lundell i förra veckan ut boken och cdn ”En öppen vinter”. Det är en samling nedteckningar, reflektioner och dagboksblad som handlar om åren före 60, om det som varit och det framtida som ännu inte tagit form. Om kärlek och liv, lycka och sorg, drömmar, rädslor och besvikelser – och döden litegrann. 

Känns temat bekant?

Dagens Tisdags Top 10 består av favoriter som förhoppningsvis kan få Lundell-skeptikern att mjukna en aning och den inbitne Lundell-lyssnaren att upptäcka vilken låtskatt denne man besitter. Varsågod.

Nya numret av tidningen IKON1931 bjuder på en mängd intressanta artiklar om det vi kallar mission och evangelisation. Jag läste numret tillsammans med en god vän som uppmärksammade mig på en ”paneldebattsfråga” i tidningen: Varför talar vi så lite om tro i Sverige idag?. Svaret från en person i panelen löd:

Jag håller inte med om att det pratas lite om tro i Sverige. Det finns en väldigt stor nyfikenhet. Se bara på tv-programmet ”Å, Herre Gud!” med Jonas Gardell eller pjäsen ”Kontrakt med Gud”.  

Så sant. Vi talar massor om tro i Sverige idag. Jag kan inte minnas någon gång under min uppväxt som Gud och Jesus varit så synliga i media som just nu. Gardell och pjäsen ”Kontrakt med Gud” är bara två exempel av många. Här kommer några ytterligare axplock från den senaste månaden:

I tv-programmet Mauro & Pluras kök, talar skådespelerskan Rachel Molin gärna och länge om sin uppväxt i frikyrkan. Och Mauro Scocco ger sin vän Plura Johnson epitetet ”smygkristen”, eftersom han så gärna spelar i kyrkliga sammanhang och umgås med präster. Annika Lantz kåserar i ”Lantz i P1”  om den nya kyrkan som växer fram i spåren av Metodistkyrkan, Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan. I måndags talar hon dessutom om påskens innebörd, Jesu död och uppståndelse. Mikael Wiehe har vaknat till liv som protestsångare och påstår i Godmorgon Sverige att individualismen sakta men säkert har monterat ner det som byggde det här landet; Arbetarrörelsen, Nykterhetsrörelsen och, kors i taket, Frikyrkorörelsen! I Göteborgsposten skriver musikjournalisten Johan Lindqvist en krönika om musik och andlighet. Han säger: Den gamla klyschan om att djävulen har all den bästa musiken, håller helt enkelt inte. Den bästa musiken, och den bästa konsten överhuvudtaget kommer istället ur kampen mellan tro och tvivel. Sökandet, frustrationen och längtan efter tröst, kärlek, sammanhang och hemkomst är det som driver fram all musik som överhuvudtaget är värd att lyssna på.

Intressant.  

Det finns en väldigt stor nyfikenhet på kristen tro i Sverige idag. Har du fler exempel från de senaste veckorna? Och hur kan kyrkan ta vara på all denna nyfikenhet?

Jag avslöjar nu en hemlighet. Klockan 11 idag ska jag sjunga Elvis Presley låtar på en ekumenisk gemenskapsträff  i Sävedalens missionskyrka (läs: pensionärsträff). Detta är inte en huvuduppgift för mig som pastor, men om de äldre önskar lite Elvis musik, bjuder jag med glädje på det. Den gode Martin Börjesson är kapellmästare. Dessa gemenskapsträffar är en av höjdpunkterna under månaden. Man tar sig god tid att dricka kaffe och umgås. Det är alltid hembakt fikabröd som serveras. Och idag blir det Elvis till kaffet. Jag kommer berätta om Elvis liv i relation till mitt liv och om Elvis uppväxt i en pingstkyrka i Tupelo.

Här kommer veckans Tisdags Top 10.  Den består av fantastiska Elvis låtar som du aldrig hört.

Idag är det långfredag. Jag prenumerar på pastorn och författaren Tim Kellers podcast  (ja, jag vet att jag nämnt om honom i flera tidigare inlägg). Han ställer frågan: Vad var det som fick Jesus att gå igenom det oerhörda lidande som korset innebar? Svaret från Tim är genialiskt i sin enhelhet:

Det är du och jag som är skälet till att Gud valde att bli människa. Jesus hade allt, en fullkomlig tillvaro i himmelen, men det var en sak han inte hade, som gjorde att han kom hit till jorden och det var du. Och det var jag. Han ville se sin älskade mänsklighet återupprättad, räddad. Därför gick han in i detta oerhörda lidande. Du var och är Guds stora glädje och hopp och då vi låter tacksamheten över detta växa, blir också han vår stora glädje och vårt stora hopp. Då blir livet som det är tänkt.

Jag önskar dig en påskhelg med Jesu glädje och hopp.