Stilla veckan. Smaka på de två orden. Det är just vad denna vecka heter. Förr ”stillnade” allt arbete i vårt land när kyrkorna följde Jesus på vägen till lidandet. I andra länder kallas dessa dagar ”Den stora veckan” eller ”Den heliga veckan”. De olika titlarna ger en heltäckande bild av vad det handlar om. Den största högtiden under året i kristen tro.

Stilla veckan är en god tradition att föra vidare i vår tid. I ett samhälle som ofta är splittrat och forcerat är det fantastiskt att få mötas några vardagkvällar och genom en enkel andakt påminna varandra om historiens största händelse, Jesu död och uppståndelse.

Även om du inte har möjlighet att komma till Sävedalens missionskyrka och delta, kan du läsa samma bibeltexter och ändå vara med. Igår läste vi Matteusevangeliets 26 och 27:e kapitel. Ikväll läser vi Markusevangeliets 14 och 15:e kapitel och imorgon läser vi Lukasevangeliets 22 och 23:e kapitel.

Här kommer veckan vårinspirerade Tisdags Top 10. Denna gång med enbart kvinnliga artister. Varför? Tja, de är ofta bättre på det mesta då det gäller musik. Här finns inte plats för en djupgående analys av detta påstående, men jag anser att  kvinnor ofta är mer ambitiösa och lever närmare sina känslor än det manliga släktet. Det blir bra musik av denna kombination.

Jag såg en fin dokumentär om Joni Mitchell som visade hur svårt det är för kvinnliga artister att bygga en karriär. Förutom en sällan skådad talang, har Joni hela tiden haft en kompromisslös drivkraft att nå fram med sin musik. Hon lärde sig spela gitarr helt själv, flyttade från Kanada till USA helt själv och turnerade runt om i landet helt själv. Utan några som helst kontakter i branschen gjorde hon sig ett namn enbart för att hon var en genialisk singer/songwriter. Det är inte många artister som har en fantastisk sångröst, är multi instrumentalist och skriver allt material själv. Joni har allt detta. Trots detta har hon alltid varit mer eller mindre missförstådd och aldrig fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Om Joni Mitchell hade varit man, hade hon varit större än Bob Dylan. Och hennes röst är idag mer uttrycksfull än någonsin. Lyssna!

Förresten; Det var ett gäng kvinnor som stannade kvar hos Jesus även vid dödsögonblicket. Alla andra hade lämnat honom, men kvinnorna var där. Även om de inte nämndes vid namn. 

Snart är det påsk. Jag fortsätter att fundera kring vad det innebär att följa Jesus. Livet som du och jag lever är ofta verkligare för oss än Jesus. Därför satsar vi ofta hellre vår tid och energi på det goda i den här världen som vi kan se, än på relationen med Jesus, som vi inte kan se. Det som vi i praktiken tror ger oss meningen med livet, blir det som avgör vilka val vi gör. Det som vi i praktiken tror på, blir karta och kompass för själen. Därför är det livsviktigt att Jesus får vara en verklig person i våra liv. En verklig person som vi lever i en öppen och ärlig relation med.

Jag behöver satsa mer tid och energi på relationen med Jesus. För det ”goda i den här världen” sviker mig alltid. Säkert har du också erfarenhet av det. Om vi sätter vårt hopp, vår yttersta mening till det goda i den här världen, blir vi förr eller senare besvikna.  

Jesus behöver bli mer verklig för oss. Vi behöver ett tydligare hopp gällande vem Jesus är och vad han har gjort för oss. För det är hoppet som ger bränsle till vår tro och får den att växa. Det är hoppet som ger oss en visshet om att vi satt vår tillit, vår yttersta mening, till rätt sak. Om det är sant att Gud själv lidit en plågsam död på ett kors också för dig och mig, då kan vi veta att han är rätt person att lita på och rätt person att ha som yttersta mening i livet.

Därför vill jag under påsken fördjupa mig i vad Jesu död och uppståndelse innebär för mitt liv idag. Då växer hoppet och tron. Någon har sagt: Inte förrän jag förstår vidden av varför  Jesus måste dö på korset, kan jag veta om min respons bör vara att artigt skaka hand och tacka honom, eller falla ner vid Jesu fötter och gråta av tacksamhet. Se och hör gärna Tim Kellers tankar om hur vi kan förstå vidden av att Jesus dog och uppstod för mänskligheten.

Vi närmar oss palmsöndagen. Läs gärna Lukas 19:28-40

Försök föreställa dig Jesus när han rider in på en åsna i Jerusalem för att möta sitt uppdrag att dö för mänskligheten. Han hör sångerna som sjungs. Han ser allas glada, förväntansfulla ansikten. Samtidigt vet han precis vad som ska ske härnäst. Han vet att det bara är några dagar kvar tills de jublande folkmassorna försvinner. Till och med Jesu närmaste vänner ska lämna honom ensam. Jesus kommer till Jerusalem för att ensam och övergiven av alla, slutföra sitt uppdrag. Det är en sorglig och ödesmättad åsnefärd.

Frågan som den här bibelberättelsen ställer till dig och mig är: Är du redo att följa Jesus hela vägen till korset? Eller följer du honom enbart så länge Han uppfyller det du hoppas på och längtar efter? Kanske sjunger du sånger av tacksamhet så länge Jesus är den du vill att han ska vara och gör det du vill att han ska göra, precis som människorna i berättelsen. Men, är du redo att följa honom även om  folkmassan försvunnit, även om ingen annan i din närhet vill ta Jesu ord på allvar och då det blir obekvämt att följa honom?

Jag arbetar just nu med de frågorna till söndagens predikan och inspireras av sångerna om Jesus på denna veckas Tisdags Top 10 v 12. Tänk att alla dessa artister, oavsett tro, sjunger om och till Jesus. En person att fascineras av. En person att följa.

För alla som söker efter en adrenalinkick, räcker en ”bungyjump” upplevelse långt. Men det finns de som söker ännu mer spänning. De har nu ett nytt alternativ. Jag läste om ett företag som erbjöd den hisnande upplevelsen att bli kidnappad utan förvarning!

Den här affärsidén har uppstått i Frankrike och går alltså ut på att deltagaren blir kidnappad. Det kan vara efter att man lämnar en restaurang eller en affär. Dessa ”frivilliga offer” binds sedan och fängslas i mellan 4 och 10 timmar, beroende på vad de har valt för kidnappningsalternativ. På detta sätt får de uppleva kidnappning på riktigt. Ytterligare ingredienser, som lösensummor, möjligheter att fly och helikopterjakt kan också väljas till. Priset för det enklaste kidnappningspaketet är 900 euro.

Det här är ett extremt exempel på hur vi människor söker efter kickar, efter något som ska göra livet värt att leva. Och i alla tider har vi människor sökt efter mening genom att på egen hand försöka hitta lite ljus i ett kompakt mörker. Ljusstrålarna som för en sekund lyser upp livets mörker kan vara en stark upplevelse som bungyjumping eller varför inte frivillig kidnappning, men det kan också vara lite enkel förströelse – en kväll i soffan framför tvn, det kan vara en relation, det kan vara att äga saker, det kan vara att skaffa sig maktpositioner. Vi har alla våra sätt att försöka lysa upp livet, likt ett fyrverkeri, men sedan blir det mörkt igen. Och så fortsätter en rastlös jakt efter ljus och mening.

Andlighet kan som värst ha samma funktion. Det är som värst en av många andra saker som lindrar smärta och ger ljusglimtar i mörkret. Men kristen tro är inte en ljusglimt i mörkret. Kristen tro är en relation med en levande person, Jesus. Och Han talar om att Han är den ende som kan ge bestående ljus i livet. Om Jesus först och främst får sprida sitt ljus över allt i mitt liv, behöver jag inte fyrverkerierna längre. Då upphör livet att bli ett rastlöst sökande efter ljusglimtar i ett mörker. Om Jesus först får lysa upp mitt liv kan jag sedan njuta av allt det goda Gud ger.

Jag önskar dig en trevlig helg med en rekommendation att rikta ett tack till Honom som ger oss allt gott.

Jag lever just nu med tankar kring vad som ger bestående mening i livet. De utmanande orden från Tim Keller dröjer sig kvar sedan söndagens predikan: Avgudar är allt som blir viktigare än Gud för vår lycka, mening med livet eller vår identitet. Avgudar är inte dåliga saker i sig, det är bra saker som har gjorts till ultimata saker. Helt plötsligt blir varje tidningsartikel och tv-program en påminnelse om hur vi människor kämpar för att finna lycka, mening och identitet i allt annat än hos den som kan ge oss allt detta, Gud.  Det kan vara karriär, shopping, nöjen, vänner, musik och…mat. Bra saker som görs till ultimata saker.

I torsdags gick andra avsnittet av Mauro & Pluras kök. Vi får vara med när detta radarpar bjuder hem sina vänner från musik- och filmvärlden och lagar mat. Det har varit intressanta möten hittills med bland andra Håkan Hellström, Tova Magnusson och Gustaf Skarsgård. Samtalsämnena rör sig ledigt mellan högt och lågt. Särskilt intressant var skådespelerskan Tova Magnussons berättelse om en, som hon kallade det, ”frälsningsupplevelse”. Hon berättade om ett tillfälle då hon låg och vilade och någonstans i gränslandet mellan dröm och vaket tillstånd hörde hon Eldkvarns Kärlekens tunga på radion. Plötsligt, mitt i låten hörde hon en röst som sa ”Du är älskad, släpp dina rädslor”. Hon fick en känsla något större, av Guds närvaro, ”Är det detta som är att bli frälst?”.  

Vad man än lägger för vikt vid Tova Magnussons berättelse, tror jag den säger något viktigt om Gud. Han är intresserad av att få kontakt med oss och möter oss därför ofta genom våra intressen. Han är så angelägen att få kontakt med oss att Han till och med söker oss genom våra idoler/avgudar. Det är ju ofta där vi är som mest öppna för att bli berörda av något större. 

Plura och Eldkvarns musik är bekant för mig sedan länge. Mauro Scocco har jag dock inte lyssnat på sedan mellanstadiet. Jag har avfärdat honom som ”tråkig 80-tals pop”. Men efter lite lyssnande på hans musik växer en helt annan bild fram: Jag hävdar att få svenska låtskrivare har fångat människans längtan efter kärlek, gemenskap och mening som Mauro Scocco! Han har under sina 30 år som artist hela tiden influerats av tidens trender. Därför låter det mesta daterat. Men, hans senaste skivor är förvånansvärt bra. Och då man betänker alla fina sånger han skrivit till alltifrån Peter Jöback till Viktoria Tolstoy, så växer en imponerande låtskatt fram. Här kommer veckans Tisdags Top 10  lista. Denna vecka med fina Mauro-sånger. Jag blir berörd av Mauros ärliga texter om livet som är skönt befriade från ironi. Blir du också det?

Jag är mycket inspirerad av Tim Kellers nya bok Counterfeit Gods. Lyssna på Tim, då han berättar om boken och bland annat säger; Du kan inte förstå ditt eget hjärta och du kan inte förstå din egen kultur om du inte lär dig att förstå och urskilja idoler/avgudar. Söndagens gudstjänst har temat Livets bröd och min predikan kommer beröra just detta tema. Välkommen.

Jag var 9 år gammal och hade precis kommit hem från skolan. Mamma stod i köket och lagade kvällsmat. Jag hade funderat ett tag på det där med Gud och Jesus och ställde en rak fråga till mamma: ”Varför ska man vara kristen?”

Jag minns inte hennes svar, men jag minns varför jag frågade. Jag tyckte kyrkan var oerhört tråkig att gå till som barn. Och jag tyckte att alla vuxna i kyrkan verkade vara där av plikt. Och min plan var därför att bli kristen så sent i livet som möjligt. Gärna strax innan det var dags att dö. Då skulle jag ändå få evigt liv, men slippa ha tråkigt på vägen dit.

I sjätte klass åkte jag på mitt första nyårsläger med kyrkan. Freestylen var nedpackad med ett antal blandband tillsammans med sovsäck, oömma kläder och ett glatt humör. Musiken kunde jag inte klara mig utan. Dagens Tisdags Top 10 * är ett smakprov från dessa blandband. En märklig blandning som jag fortfarande kan uppskatta.   

Jag lämnade min plan (att bli kristen då det var dags att dö) efter en omskakande upplevelse på detta nyårsläger i obygden mellan Malmbäck och Hok. Det var första gången som jag träffade vuxna som utstrålade någonting som jag också ville ha.

Ledarna verkade intresserade av att lära känna mig på riktigt. Det hade jag inte varit med om tidigare. På kvällarna berättade ledarna om sin tro och det märktes att de menade allvar. Någonting berörde mitt hjärta då de läste ur bibeln och talade om Jesus. Någonting berörde mitt hjärta då vi sjöng ”Du är vår Far Gud” och ”Du omsluter mig på alla sidor”. Jag fick uppleva Guds närvaro. Jag förstod att det där med Jesus var något omistligt som jag inte hade råd att vänta med att uppleva. Då en av ledarna, Per-Olof, den sista kvällen på lägret frågade om jag ville bli kristen, kunde jag inte snabbt nog säga ja. Och jag visste att jag aldrig mer skulle känna mig ensam.

* Varje tisdag bjuder jag dig på en ”spotify topplista” med 10 starka låtar

Vi är mitt inne i fastan i kyrkoåret och predikningarna handlar mycket om hur viktigt det är att ”avstå det goda för det bästa”. Jag hörde precis en intressant predikan av John Ortberg som har inspirerat mig i mina förberedelser. Ortberg har haft en serie med temat ”Hur du förstör ditt liv”. Ett sätt att förstöra sitt liv är att tro att meningen med livet finns någonstans utanför relationen med Gud.

Idol är engelska för avgud. Det ordet ringar in hela mänsklighetens historia. I alla tider har människor velat ge sig själva till något eller någon. Man har alltid letat efter mening hos olika idoler. På Jesu tid var dessa idoler detsamma som statyer som symboliserade makt, skönhet. Ofta föreställde statyerna bilder av människor eller djur. Givetvis förstod man att den där avgudastatyn inte var en riktig gud, men man trodde att en staty som tillexempel symboliserade rikedom, på ett övernaturligt sätt kunde ge rikedom om man offrade till den. I vår tid räknar vi ofta  inte med det övernaturliga som en verklighet, men vi är övertygade om att en mängd olika saker här i vår värld kan ge oss mening med livet. Kort sagt; Vi tror att meningen med livet finns någonstans utanför relationen med Gud.

Det finns tusentals moderna kyrkor i Sverige, där olika idoler dyrkas. Det kan vara köpcentret där idolen är nya kläder och prylar som ska ge mig en känsla av mening. Det kan vara gymmet där idolen är en vältränad kropp som ska ge mig en känsla av mening. Det kan vara mitt arbete, där en framgångsrik karriär ska ge mig en känsla av mening. Det kan vara familjen, där kärleken från min man och mina barn ska ge mig en känsla av mening. Och om jag INTE uppnår mening genom något  av detta, upplever jag tomhet och meningslöshet. 

Att konsumera, träna, göra sitt bästa på jobbet eller ge och ta emot kärlek till familjen är ju i sig positiva saker, men när jag gör något av detta till min första prioritet i livet, när jag lever som om något av detta ger livet sin yttersta mening, då tappar jag paradoxalt nog meningen med livet. Då går jag vilse.

Jesus talar ofta om att meningen med livet är att älska Gud, att leva i en relation med Honom. Utifrån den relationen får sedan allt annat i livet sin rätta plats och fylls av innehåll och mening. 

John Ortberg ger oss 8 frågor, som kan vara till hjälp att genomskåda våra idoler. Och tänk nu på alla goda områden i livet, som vi ibland tror är själva meningen med livet. Konsumtion, träning, karriär, familj, nöjen…

1. Vilket av dessa områden som nyss nämnts tänker jag på mest? Ofta är det vi dagdrömmer mest om, det som ger oss den yttersta meningen i livet. 
2. Vilket av dessa områden är jag mest rädd att förlora, eller känner att livet inte är värt att leva om jag inte har?
3. Vilket av dessa områden ger mig min identitet? ”Jag har detta och detta alltså är jag någon”.
4. Vilket av dessa områden ger mig en känsla av säkerhet i livet?
5. Vilket av dessa områden vill jag bli känd för?
6. Vilket av dessa områden påverkar mitt känsloliv mest?
7. Vilket av dessa områden skulle människor som känner mig väl säga att jag lever för?
8. Vilket av dessa områden lägger jag mest tid och energi på att liksom “underhålla”?

Kanske kan dessa frågor hjälpa dig och mig att genomskåda alla våra strategier att försöka hitta meningen med livet utanför relationen med Gud? Tänk att vi kan få leva i gemenskap med en Gud som har skapat oss för att ta emot och ge vidare kärlek från Honom. Utifrån den relationen får allt annat i livet sin rätta plats och fylls av innehåll och mening.

Idag firar jag med två bloggposter på samma dag. Det har skrivits en intressant artikel i dagens Dagen om kyrkoåret, där jag finns med. Man kan ju undra hur det skulle låta om den kvartett som man ser i artikeln skulle bilda ett band?

Här får du veckans 10 starkaste sånger. Pianobaserat. Jag kan själv inte låta bli att lyssna på dessa om och om igen. Varsågod (men du måste ha spotify).

Carl-Henric Jaktlunds bok ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” talar mycket om hur viktigt det är att ungdomar leds vidare i sin nyfunna tro av, inte bara ungdomsledare i 20-års åldern, utan även äldre ledare. De som lagt några år bakom sig vågar ofta ställa motfrågor och kan med sin livserfarenhet som bakgrund lotsa ungdomar vidare genom tonåren och in i vuxenlivet.

Igår skrev Carl-Henric ännu en tänkvärd bloggpost om hur viktigt det är att alla åldrar lever tillsammans i en församling. Dessa tankar bekräftas också av många studier. För några år sedan gjordes en undersökning av två nytestamentliga forskare på Fuller theological seminary i Kalifornien, Eddie Gibbs och Ryan Bolger, om vad som kännetecknar växande kyrkors gudstjänstliv idag. De har i fem års tid studerat församlingar i USA och Europa, från olika kyrkofamiljer, som alla har gemensamt att de önskar lyssna in både bibeln och sin samtid, för att att kunna bygga församlingar för nutidens postmoderna människor. För dig som vill läsa mer om detta, läs ”Emerging churches” (Gibbs/Bolger). Jag har tidigare nämnt om denna studie. Här kommer ytterligare två ”framgångsfaktorer”:

1. Man vill hjälpa församlingen att inse att vi alla är präster

I många nya kyrkor finns inte traditionella hierarkier, eller förutbestämda roller. Pastorsteamet är inte heller någon elitgrupp som ger all expertis, men en representativ grupp som skapar något för att tjäna församlingen.

2. Man är noga med att alla åldrar ska få plats

Man är skeptisk till nischade ungdomsförsamlingar, utan talar om att församlingens kallelse är att göra lärjungar och där behövs en bredd, med olika människor i olika åldrar och med olika erfarenheter.

Hur landar dessa två ”faktorer” i den kyrka jag jobbar? Ja, några hierarkier bland anställda finns knappast här. Däremot finns det förutbestämda roller om vem som gör vad. Och frågan som vi anställda ständigt måste brottas med är: ”hur tjänar vi församlingen på bästa sätt”? Kanske gör vi det genom att också föreståndaren finns med och arbetar med barn och ungdomar? Det är ju i den åldern som merparten kommer till tro.

Då det gäller den andra ”faktorn” då? I Sävedalens missionskyrka finns en lång tradition av att  alla åldrar får plats som ledare i barn och ungdomsverksamhet. I år har vi tillexempel 70 konfirmander. Ungefär hälften går i vår ”handbollskonfa” som vi driver i samarbete med handbollsklubben Sävehof. Flera av våra ”konfa ledare” har passerat 60 år. Vi har också en såkallad ”föräldragrupp” som består av församlingsmedlemmar. I den gruppen är merparten i pensionsåldern och det är riktigt bra. Deras uppdrag är att träffa föräldrar till konfirmander i hemmen över en kopp kaffe och informera om vår konfirmation och samtala om vad vår kyrka står för. Inte minst där behövs de äldre.

Jag är oerhört tacksam för det stora engagemang som sker av så många goda ledare i olika åldrar. Men, vi behöver arbeta vidare på bred front med hur alla åldrar kan hjälpas åt att lotsa ungdomar vidare genom tonåren och in i vuxenlivet.