En intensiv vecka är snart slut. Känner särskilt stor glädje över besöket i tisdags av Carl-Henric Jaktlund på en välbesökt fördjupningskväll. Imorgon är det 10-års fest för kyrkan där jag jobbade innan, Nimbus-Öckerö missionsförsamling.

På söndag ska jag predika om en middag hos fariséen Simon som Jesus är bjuden till. En prostituerad kvinna spelar huvudrollen i den här berättelsen. Så innan du fortsätter läsa, läs gärna först Lukasevangeliets 7:e kapitel med start vers 36. 

En undersökning som gjordes nyligen handlade om de vanligaste känsloyttringarna människor emellan och studien visade att den känsla som uttrycks oftast i möten mellan människor är kärlek. Kärlek mellan en föräldrer och ett barn, kärlek mellan hustru och make, kärlek mellan vänner. Ja, det kanske inte är så förvånande. Hoppfullt men inte förvånande. Men på andra plats över vilka känslor vi uttrycker oftast inför varandra, kommer ånger. Och då i första hand saker man aldrig fick sagt eller gjort. 

 ”Jag önskar att jag hade kommit i tid, jag önskar att jag hade vågat säga ifrån, jag önskar att  vi hade pratat om de där sakerna som fick oss att glida längre och längre ifrån varandra, jag önskar att jag hade träffat mina barn då de väl fanns i huset, istället för att jobba så hårt. Jag önskar”.  

Farisén Simon och kvinnan vid Jesu fötter visar på två sätt att leva livet. Simon lever ett oärligt liv och vågar inte se vad han ångrar. Han vågar inte heller se sitt eget hjärtas djupa behov av kärlek och förlåtelse. Simon känner inte igen kärleken själv, Jesus, där han ju sitter vid bordet och visar därför inte på något sätt för Jesus att han skulle behöva förlåtelse för saker och ting som gått snett i livet. Och den oärligheten visar sig i praktisk handling, genom att han är oärlig med vad han tänker och känner. Jesus måste avslöja Simons innersta tankar för att ens kunna bemöta Honom. Simon är ogenerös och missunnsam mot Jesus, tänker onda tankar om kvinnan.

Kvinnan, däremot, lever ett ärligt liv. Hon vågar se allt hon ångrar i sitt liv, och hon ser sitt hjärtas djupa behov av kärlek och förlåtelse. Hon tillåter Jesus att fylla de behoven. Hennes ärlighet visar sig i praktisk handling genom att hon vågar vara ärlig med sina känslor, hon vågar gråta offentligt, inför alla gäster. Hon visar Jesus tacksamhet och kärlek för att han förlåtit henne alla synder och gett henne en chans att börja om. Och Jesus säger till henne ”gå i frid”. Hon kan leva sitt liv i frid. 

Ibland är jag som Simon, ibland är jag som kvinnan. Jag tror det är så med var och en av oss. Den här berättelsen påminner oss om att det är värt allt att kämpa för att vara ärlig, att våga säga som det är till Gud och människor, och att våga göra det där man innerst inne vet är rätt.  

Ett första steg i denna process att blir mer ärlig är att inte fly från allt man ångrar. Att lyssna till sin ånger. För ånger är en känsla som Gud skapat som vi bör lyssna till. Ånger är en gåva från Gud som vill lära oss någonting, som vill hjälpa oss att ställa frågor: t ex;

Om jag fortsätter leva det liv som jag lever idag, vad kommer jag ångra mest då jag ser tillbaka på mitt liv? 

Och hur kan Gud hjälpa mig att förändra mitt sätt att leva så att jag inte behöver ångra hur jag levt livet, så jag kan leva livet med mer hopp och mindre att ångra?  

Du och jag kan våga ställa de här frågorna, för det finns en plats där vi kan få placera all vår oro, all vår skuld, all vår ånger; Vid Jesu fötter. Precis som med kvinnan, kan Jesus förvandla plågsamma minnen, förlåta och hela sår. Om vi bara kommer till honom. Och första steget till att leva ett ärligt liv är att ställa dessa frågor och sedan liksom lägga hela livet vid Jesu fötter. Då händer något. Då jag tar ansvaret för mitt liv och är ärlig inför Gud, så tar Gud ansvar för min nutid och framtid och hjälper mig att förändra mitt sätt att leva. Det är bra. För jag vill inte en dag se tillbaka på det liv jag levt och ångra en stor del av det.

Jag hörde en fascinerande berättelse från den irländske musikern Glen Hansard som spelade på trädgårn i veckan. På väg till en spelning stod han i en hiss tillsammans med en äldre dam som han tyckte såg slående elegant ut. Hon var i 70 års åldern och hon bar en vacker blå kappa. Jag måste bara säga att den där kappan är så vacker, den passar dig jättebra – sa Glen. Tack, sa kvinnan. Vad märkligt att du säger det, den här kappan betyder så mycket för mig. För den är tecknet på att jag har börjat ett nytt liv.

Hissen hade nu stannat, de gick igenom hotell lobbyn och ut på gatan till en taxi. Därutanför fortsatte damen att berätta; Jag vet inte varför jag berättar det här för dig egentligen, men… i två år satt jag bara i min lägenhet i min pyjamas, levde på mjölk och flingor och tittade på Oprah Winfrey. Jag gick inte ut på två år. Du förstår, jag förlorade min son i den där byggnaden som förstördes av det där planet. Han hade slutat sitt jobb på ett företag i world trade center dagen innan, och på morgonen den 11 september skulle han bara gå in till kontoret och hämta det sista av sina saker. Jag kände mig illa till mods av tanken på att han skulle tillbaka till jobbet en sista gång och rensa skrivbordet. Det fanns ingen logisk förklaring till varför jag kände oron. Jag bara kände den. Men, jag ringde honom aldrig och berättade om min oro för att han skulle dit. Jag lät det bero. Så om du har något du behöver säga till andra människor, bara säg det. Lova mig det.

Mötet med den här kvinnan berörde Hansard så djupt att han skrev en sång om händelsen, ”Say it to me now”.  Denna berättelse kommer på något sätt finnas med i söndagens predikan. Jag sitter just nu och filar på när, var och hur. Om du inte har möjlighet att komma till Sävedalen på söndag klockan 11, kan du dagen därpå lyssna på den via vår hemsida.

Sången, ”Say it to me now” är också nummer ett på veckans Tisdags Top 10. Varsågod (men du måste ha spotify):

Tisdags Top 10 v 8

För några år sedan gjordes en undersökning av två nytestamentliga forskare på Fuller theological seminary i Kalifornien, Eddie Gibbs och Ryan Bolger, om vad som kännetecknar växande kyrkors gudstjänstliv idag. De har i fem års tid studerat församlingar i USA och Europa, från olika kyrkofamiljer, som alla har gemensamt att de önskar lyssna in både bibeln och sin samtid, för att att kunna bygga församlingar för nutidens postmoderna människor. För dig som vill läsa mer om detta, läs ”Emerging churches” (Gibbs/Bolger). En av ”framgångsfaktorerna” var denna något förvånande upptäckt:

Dessa växande kyrkor arbetar för att en sann bild av Gud ska visas i gudstjänsten, både det ofattbara mysteriet Gud och Gud vår Fader och vän.

Att som i vissa traditioner, bara visa på Guds storhet och mysterium, gör Gud långt borta från våra liv, och att som i andra traditioner bara visa på Gud som vår ”kompis”, kan bidra till att man tappar blicken på det som faktiskt inte kan förklaras och förstås i det kristna livet. För att hitta den balansen är många kyrkor idag skeptiska till enbart ”fullt tryck” i musiken och en glad-uppåt stämning, man betonar också vikten av tystnad i gudstjänsten och stillhet, så att man kan få andrum och lyssna in Gud och få ro att förundras över Guds storhet.

Spännande tankar, men inte alldeles enkelt att göra verklighet av. Hur tänker du?

Det är nog ingen hemlighet att jag anser att man kan predika med musik. Att musiken ofta når djupare än ord. Under söndagens gudstjänst blev detta mycket tydligt. Stefan Asteberg har precis gett ut en skiva tillsammans med b la Peter Carlsson i Jerusalem och ni kan ju då lista ut ungefär hur det låter. Han delade sina sånger som handlar om vandringen med Gud. Jag intervjuade Stefan och anknöt till hans sånger i predikan. Även i nattvardsordningen fick en av Stefans sånger ta plats. Då musik, predikan och nattvard tillsammans fick beskriva vad det innebär att gå kärlekens väg, blev ärendet så mycket tydligare. Jag uppmuntrade alla att se sin väg fram till nattvardsbordet som en trotsig viljehandling, som en start att börja gå kärlekens väg. Där livet inte handlar om mig och vad jag ska uträtta i den här världen utan istället om Gud och vad Han ska uträtta i den här världen genom mig. 

Varje tisdag listar jag mina 10 favoritlåtar för veckan. Så, här kommer tisdagens top 10 och den röda tråden är ”akustisk gitarr”.  Varsågod (men du måste ha spotify):

 Tisdags Top 10 v 7

Det har förts en spännande diskussion här på bloggen gällande ”kyrkan och kulturen”. Ofta har kristna skapat sig en egen kultur, för att man tror att livet måste vara uppdelat i två delar, ett ”andligt liv” och ett ”världsligt liv”.

Jag fikade med en god vän på Sävedalens fina café ”Triumf glass” (med en hänförande utsikt över reningsverket och motorvägen) för ett tag sedan. Jag fick då frågan: ”Om du som 31 åring skulle träffa dig själv som nykristen 15-åring, vad skulle du ge dig själv för råd?”. Efter att ha funderat en stund sa jag något om att försöka prata med mitt 15-åriga ”jag” om att kristen tro inte i första hand handlar om att ”jag ska ha det bra med Gud”, det handlar om att hela livet får en ny inriktning. Jag skulle prata om att relationen med Gud handlar om att släppa kontrollen, att bjuda in Honom i allt det som är mitt liv. Jag skulle prata om att aldrig försöka gömma undan tron på Gud i ett andligt fack och sedan leva ett vanligt liv då jag inte är i kyrkan. Jesus har ju tänkt rädda och upprätta hela världen och jag får vara med i det stora projektet, att sprida Guds rike i allt det som är mitt liv.

Som jag ser det finns det inte ett ”andligt liv” och ett ”världsligt liv”. Det finns bara liv. Hela världen är Guds. Den världen är på många sätt förstörd av mänsklighetens dåliga val och onda makters påverkan, ändå är den Guds. Som 15-åring var jag så rädd att förlora den vackra Gudsupplevelsen jag varit med om, att jag lämnade en stor del av det Gud skapat och en stor del av vem jag själv var genom att undvika en massa saker. Jag trodde att Gud liksom försvann om jag inte ”levde rätt”, om jag tog del av vänner och kultur som inte hade etiketten ”kristen”. Jag önskar att det fanns några äldre, visa människor i kyrkan som kunde sagt ungefär så här:  

”Gå ut och utsätt dig för människor som inte tror som du, och utsätt dig för allt vad människor har skapat. Ta vara på det som är bra, lämna det som är mindre bra bakom dig, men utsätt dig för allt som finns i Guds värld och be Guds Ande leda dig. Och så diskuterar vi allt som vi upplever i Guds värld då vi möts i gudstjänsten och då vi möts i bönegrupperna”.

Det finns inte ett ”andligt liv” och ett ”världsligt liv”. Det finns bara liv.

Stefan Asteberg är namnet på en fantastisk människa i allmänhet och en talangfull musiker och låtskrivare i synnerhet. Han har just gett ut sin första skiva med texter om livet och Gud på svenska. Stefan är uppvuxen i Sävedalens missionskyrka och är en av många i församlingen som använder sin kreativitet för att uttrycka sin tro. Han gör det med sin kultur som fond; Gitarrbaserad, melodisk rock med mycket hammondorgel. Fredagens inlägg ”kyrkan och kulturen” väckte många goda tankar och därför känns det liksom helt rätt att söndagens gudstjänst bjuder på kreativitet. Gudstjänsten utgår ifrån Stefans sånger. Både predikan och nattvarden har beröringspunkter med hans sångtexter. 

Här kommer tisdagens top 10 lista. Denna gång blev det 10 starka rocklåtar med riktig ”swamp” känsla. Varsågod (för dig som vill ha ny energi och har spotify):  Tisdags Top 10 v 6

Samtalade i veckan med min kollega, Michael, om det låga intresset för kultur i kyrkan. Hur kommer det sig? Idag lever ju knappast den såkallade ”syndakatalogen” kvar. Den reglerade fram till sådär mitten av 80-talet vilken musik man lyssnade på, vilka böcker man läste och vilka filmer man såg. Trots att man i kyrkans värld idag är öppen för kultur i allmänhet, så inskränker sig en kyrklig människas ”årliga kulturintag” ofta till en andaktsbok, möjligen en konsert med nyligen återförenade 80-tals gruppen ”Salt” och det som erbjuds musikaliskt under söndag förmiddag. Okej, melodifestivalen också. Men, inte många följer utbudet på stadsteatern. Och i Göteborgs kyrkor märks just nu inga spår av att det är filmfestival. 

Om sport kan ses som kultur har man dock inom kyrkan full koll. Också i många fall då det gäller mode. Men, då det gäller konst, musik, teater och film finns ett förvånansvärt ointresse. Varför är det så? Är det för att kultur ofta visar på livets mörka sidor? Är det för att kultur ofta är  svårdefinierad och mångfacetterad? Kanske undviker man därför allt som inte enkelt går att kategorisera? 

Jag tror kyrkan skulle må bra av ett bredare kulturellt intresse. Kanske skulle vi då lära oss att bättre förstå hur de människor som ”inte är som jag” tänker och fungerar. Kanske skulle vi då få se människor bli nyfikna på kristen tro, som vi idag sällan ser i kyrkan. Och vilka gudstjänster som skulle kunna växa fram! Med uttrymme för predikan genom konst, musik, film och ord. 

Hur tänker du?

Då vi ändå är inne på ämnet…Annedals församling i Göteborg har en ”Gudstjänstfestival” i mars. Gå in på: http://www.gudstjanstfestival.se

En barnkörhelg i kyrkan gav extra spontanitet och glädje till söndagens gudstjänst. Vår nya barnkör ”Let´s sing” fick en flygande start genom att sjunga ihop sig med flera andra körer. Måste erkänna att jag trivs rätt bra i rollen av sagoberättande predikant också. Jag fick, genom en berättelse, visa på att Gud alltid lyssnar på oss människor, men inte alltid ger oss det vi ber om. Och det var rörande att se barn och föräldrar gå fram och tända ett ljus för de saker de ville tacka Gud för eller be Gud om.  

Här kommer tisdagens top 10 lista. Denna gång blev det lite  sköna låtar med en avslappnad 70-tals attityd. Alltifrån Larry Norman anno 1971 till Girls anno 2010. Varsågod (men du måste ha spotify):

Tisdags Top 10 v 5