Vi lämnar ett decennie som börjar med Usama och slutar med Obama. Göteborgs posten sammanfattar millenniets första årtionde med orden ”kris, krig och kaffe latte”.

Oavsett alla nya tekniska landvinningar och nya kaffesorter kämpar du och jag med samma saker som mänskligheten alltid gjort. Vi lever i en värld där högljudda röster ropar ”du är misslyckad, du är ful, du är värdelös, du är usel, du är ingen – om du inte kan bevisa motsatsen”. Många av oss får höra sådana röster sedan tidig ålder och istället för att få uppleva hur Gud ser på oss och fyllas av kärlek, en sund självkänsla och ett sunt självförtroende fylls vi av självförakt.  Därför är det inte konstigt att vi kämpar och sliter ett helt liv för att bevisa motsatsen, för att bli lyckade. Men vi kommer aldrig fram till det vi önskar, för framgång och lycka kan inte byggas på en bräcklig grund av självförakt. Grunden för livet behöver vara att vi är älskade och utvalda. 

Självförakt är ett ord som författaren och prästen Henry Nouwen ofta brottades med. Han hade själv en kärlekslös uppväxt och fick relativt sent i livet uppleva hur Gud sade till honom att han är den älskade och utvalde. Han säger i sin bok ”Den livslånga glädjen”:

”Under årens lopp har jag upptäckt att den svåra fällan i livet inte är framgång, popularitet eller makt, utan självförakt. Framgång, popularitet och makt kan verkligen utgöra svåra frestelser, men förförelsen ligger ofta i att de ingår i den mycket större frestelsen att underkänna sig själv. När vi börjat tro på rösterna som säger oss vara värdelösa och motbjudande, då ser vi lätt framgång, popularitet och makt som lockande lösningar”.

Den svåra fällan i livet är alltså inte framgång, popularitet eller makt i sig, utan självförakt, att underkänna sig själv. Det leder till att vi måste bli lyckade för att känna att vi duger. Den andra sidan av ordet ”självförakt” är ”självhävdelse”; Att sätta sig på en piedestal för att inte behöva bli sedd för den man verkligen är. Att ständigt behöva ”höja sig” över andra är bara ett annat sätt att försöka hantera känslan av att inte vara älskad för den man är.  Och frågan under ytan är hela tiden ”om alla dessa som visar mig så mycket uppmärksamhet skulle se vem jag verkligen är, skulle de fortfarande älska mig då?”. Alltså; Oavsett om man gör sig större eller mindre än man är, så förlorar man kontakten med ens sanna jag genom att underkänna sig själv och verkligheten blir därmed förvrängd.

Om någon vecka ska jag predika om vad som händer då Jesus döps av Johannes. I Luk 3:22 kan man läsa att en röst från himlen säger om och till Jesus: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” I korthet kan man säga att i dopet fick Jesus bekräftat sin sanna identitet som Guds son, förevigt älskad och utvald. Det blev grunden i livet för att Jesus sedan skulle kunna älska och ge. Det är också din sanna identitet. Det finns ingen djupare sanning om världen och universum. Du är älskad och utvald. Och Gud vill ständigt säga det till dig. Ändå springer vi så ofta runt i cirklar och letar efter någon eller något som kan övertyga oss om att vi är älskade. Vi tror att den där boken, den där idén, den där kursen, den där resan, den där relationen , det där jobbet – det kommer mätta min djupaste längtan. Det kommer få mig att känna mig älskad. Och så rusar vi omkring, oroliga, rastlösa – aldrig helt nöjda. Det behöver inte vara så. Du och jag kan få uppleva vår sanna identitet.

Stillhet är första steget i att uppleva denna sanna identitet. Stillhet är förutsättningen för att kunna be. Och ytterst sett är detta att vara älskad och utvald något man bara kan be om att få uppleva. Kanske kan din stilla nyårsbön vara just ”hjälp mig att mer och mer bli den älskade”.

Förresten. En skiva som passar bra att ringa in det nya året med är Daniel Gilberts vackra och stökiga ”New african sports soul café club no 1″. Gott nytt år.

Joe Strummer i gruppen The Clash var starkt präglad av en svår uppväxt och fick lära sig den hårda vägen vad som är viktigt i livet. Han dog hastigt i en hjärtattack den 22 december 2002. I en av hans sista intervjuer sa han: ”Människor kan förändra allt de vill förändra. Allt i världen. Alla springer runt och följer sina små spår – jag med. Men vi måste sluta följa bara våra egna små musspår. Människor kan göra vad som helst. Det är något som jag har börjat förstå nu. Människor är elaka mot varandra. Det är för att de har avmänskligats. Vi måste få in människorkärleken på arenan och följa den ett tag. ”Girighet leder ingenvart” borde det stå på ett plakat på Times square. Utan människor är man ingenting.” På julafton klockan 23 kommer jag tala om just detta på vår julnattsgudstjänst.

”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas”. Den första meningen i julevangeliet ger oss en antydan om att födseln av Jesus är starten på en efterlängtad och nödvändig konfrontation mellan Guds rike och världens rike. En konfrontation mellan ”Guds rike”, som börjar i svaghet och litenhet och utan några stora ord genom Jesus, och ”världens rike”, ett begrepp som får representera allt som gått snett i vår värld; Girighet, själviskhet och makt. Något som den maktfullkomlige kejsar Augustus visar på och som sorgligt nog upprepas i varje ny tid. Det rike som Jesus representerar däremot, börjar i svaghet och litenhet, men visar sig vara fyllt av inneboende kraft. Augustus fick visserligen aldrig höra talas om Jesus från Nasaret, men inom ett århundrade så hade Augustus efterträdare inte bara hört om Jesus, de försökte ta livet av Hans efterföljare. Så farlig ansågs denna rörelse för ”världens rike”. Men, if you can´t beat them join them. Efter tre århundraden blev den då regerande kejsaren kristen.

Jesus föds till vår värld för att berätta för oss att vi inte är ensamma. Att vi inte behöver leva ”avmänskligade” liv i själviskhet och maktbegär, i det som kan kallas ”världens rike”. Jesus berättar om sin Fader i himlen och genom sin undervisning och sina kärleksfulla handlingar visar han oss vem Gud verkligen är. Och han visar oss hur vi genom gemenskapen med Gud kan forma ett annat sorts rike. Genom Jesus får vi en försmak av hur vacker världen kommer bli en dag, då Guds rike kommer helt och fullt. En dag då Gud och människa ska leva tillsammans igen i harmoni.  Men, redan nu kan vi få bygga detta rike tillsammans med Gud och varandra. Just därför kan jag önska dig en god jul.

Och nu till något helt annat. Jag kunde inte låta bli att skicka med en lättviktig men underbar musikalisk hälsning från ett gäng jag gärna skulle tillbringa en jul med någon gång:  

Mikael Wiehe har gjort oss två stora tjänster de senaste åren. Han har dels gett ut en skiva med Dylan översättningar (Dylan på svenska, 2007) och dels en skiva med Cohen översättningar (Ta min vals, 2009). På dessa alster är det Sveriges bästa sångerska, Ebba Forsberg, som förgyller materialet. På ”En välsignad jul 2009″ sjöng jag Wiehes alldeles färska översättning av den uttjatade Cohen klassikern ”Halleluja” och jag fick hejda gråten vid varje tillfälle. Knappast på grund av min egen sång, men på grund av den smärtsamt vackra texten. 

Här är en lika fantastisk översättning; Dylans ”Make you feel my love” som på svenska blir ”För att jag älskar dej”. Just i detta klipp bidrar den mustaschprydde legenden inte med så mycket. Ebba ger desto mer. Jag utlyser härmed en ny psalm. Psalmboken nästa:

Nyss hemkommen från en stärkande upplevelse. Sävedalens missionskyrka hade julkonsert. Det är något speciellt som händer då församlingens alla begåvade sångare & musiker kommer tillsammans för att sjunga om barnet i stallets vrå. Han som sedan växer upp och blir en rebell för att visa oss vad livet handlar om. Pernilla Sandahl ledde kören, Michael Johnson ledde husbandet. Det var fullsatt. Mängder av människor som aldrig varit i vår kyrka tidigare. Och jag fick guida alla genom kvällen och tala om Guds kärlek som finns tillgänglig för oss var och en och som sakta men säkert förvandlar oss så att en bättre värld kan växa fram. Jag fick dessutom sjunga ”Gläd dig du värld” i ett starkt countryarrangemang med två starka medmusikanter. Kort sagt; Det var en trevlig och ytterst meningsfull kväll. Ett stort varmt tack till alla medverkande som övat stämmor och ackord i flera månader.

Regina Spektor är en egensinnig artist som jag ikväll får glädjen att se & höra i Lisebergshallen. Men, först en arbetsdag som bland annat handlar om julbord med mina kollegor på Gunnebo slott. Jag gillar den här dagen. Kanske ses vi på konserten ikväll, annars får du här ”Laughing with God”. En sång som beskriver hur sköra vi människor är och att vi därför borde leva med en viss ödmjukhet inför Gud. En sång om att Gud har humor och säkert kan se det ”dråpliga” (som min mormor uttryckte det) mitt i allt elände som sker i vår värld. Inte minst människor som gör Gud till något han inte är, som påstår att Han kan hata vissa människor och att Gud ger framgång till människor som ber på rätt sätt. Och sången har en fantastisk slutsats; We´re all laughing with God. Gud gråter med oss då vi sörjer och skrattar med oss då vi är glada. Det är i alla fall vad jag hör. Vad hör du?

Här kommer ett påstående; Man kan inte arbeta i kyrkan utan övertygelse.

Det här ordet har fått mycket stryk genom åren, men är inte desto mindre viktigt. Om man ska definiera ordet ”övertygelse” så är det inte alldeles enkelt. ”Fast förvissning” är en förklaring.  Ordet kan ha en ond och en god betydelse. Övertygade människor i grupp kan vara farliga för sin omgivning i konfliktsituationer. Det yttras i krig och väpnade konflikter. Starka övertygelser ligger också bakom företeelser som fanatism, intolerans, rasism och likriktat tänkande där det egna perspektivet ses som det enda riktiga.

Historikern och författaren Tomas Carlyle sa en gång; ”Övertygelse är värdelös om den inte omvandlas till handling”. Det är ett bra mått på ond eller god övertygelse. God övertygelse omvandlas alltid till handling. Handling som har alla människors goda för ögonen!

Det finns en god betydelse av ordet alltså. Och det är ”övertygade människor i grupp som samlar sina krafter för att göra det goda”.

Det finns en oerhörd kraft i en gemensam övertygelse. 1961 sa John F Kennedy de legendariska orden att ”i slutet av 60-talet kommer vi ha en människa på månen” och miljoner människor inspirerades av detta och några av USA:s mest framstående vetenskapsmän och ingenjörer lämnade välbetalda jobb för att istället jobba för regeringen och nå det här målet och det blev just så som Kennedy sa! 1969 kunde en hel värld på flimrande svartvita tv-apparater samtidigt se det oerhörda ”här går den första människan på månens yta”. Övertygelse.

Och tänk på Martin Luther King som står där på trappstegen till Lincoln memorial center 1963 och utbrister, ”jag har en dröm att mina fyra barn en dag ska leva i en nation där de  är bedömda inte efter deras hudfärg, utan efter deras karaktärer och personligheter”…Och människor inspirerades så av denna övertygelse att de var redo att offra sina liv för att den skulle gå i uppfyllelse. Det blev en revolution i USA gällande medborgerliga rättigheter. Övertygelse.

Långt innan dessa händelser, 1903, i ett lite mer avlägset hörn av världen, bildades Sävedalens missionsförsamling. 1915 beslutade församlingens 27 medlemmar att man skulle bygga en egen kyrka. All trävirke som skulle användas för kyrkbygget fraktades i extratåg. Stambanan var vid denna tid endast enkelspårig och godståget kunde bara komma på natten. Urlastning tog tid och spåret måste vara fritt från all annan trafik. Urlastningen skedde på banvallen några hundra meter från kyrkan. Männen som hade långa arbetsdagar satt och väntade på tåget på natten. Efter en mödosam urlastning var det sedan tid att gå direkt tillbaka till arbetet. Glädjen över att bygga en ny kyrka fördrev all trötthet.

Övertygelsen att göra det goda har varit Sävedalens missionskyrkas signum sedan församlingen bildades. Det var övertygelse som motiverade församlingen att dra stock och timmer mitt i natten från järnvägen upp till kyrkan i början av 1900-talet. Det är övertygelse som motiverar oss att idag bygga vidare på denna kyrka, som har funnits på exakt samma plats i Sävedalen i  100 år. Och övertygelsen som bär oss är att Jesus Kristus är hoppet för vår värld.  Det är den övertygelsen vi vill omvandla till handling.

Jag har arbetat som pastor sedan 2003 och ett av skälen till att jag är mer tacksam för mitt arbete nu än då jag började stavas goda nätverk. Jag är en nyfiken människa som gärna lär av de som kommit en bit längre på vägen än mig (och de är många). Det har resulterat i flera nätverk av pastorer och andra visa människor som jag träffar någon gång per termin. Det är en stor förmån att få spegla sitt arbete i andras. Just nu pågår förberedelser för fullt inför träffen med ”brödraskapet”. Det är betydligt mindre patriarkalt än det låter. I sex år har dessa män i sina bästa år träffats. Först var vi en grupp ungdomspastorer. Nu har vi olika yrken inom samma ”bransch”: föreståndare, musikledare, skolpastor, generalsekreterare, missionär och församlingsplanterare. På måndag är det dags för mig och Michael att arrangera den terminsenliga träffen. Vi får låna en härlig lägenhet på eriksberg och väl på plats blir det  bön, samtal, promenader vid kajkanten och en tur med älvsnabben till Lilla bommen för att framåt kvällen fortsätta samtalen över en god middag i den julpyntade staden. Jag vill inte på något sätt göra er avundsjuka, snarare uppmuntra till att skapa relationer och alltid vara nyfiken på nya människor och nya kunskaper. Behovet av systrar och bröder är starkt i detta utsatta yrke.

Har några timmars ledighet denna eftermiddag efter en intensiv morgon och förmiddag. En intressant kväll med diakonirådet i kyrkan väntar. Vi ska prata om utveckling av vårt sociala arbete på olika fronter.

Håkan Hellströms alldeles nya dvd ”live på peace & love 2009″ landade påpassligt i brevlådan idag. Det är samma angelägna och euforiska känsla i musiken som under hans avskedskonsert på Liseberg i september. Fina minnen att återuppleva. Tro och tvivel…Hurricane Gilbert…

Håkan säger så här (i extramaterialet på dvdn) om att stå på scen; ”Man blir nästan beroende av den sortens kick. Man känner sig mer levande i den där onaturliga och overkliga situationen i strålkastarljuset än vad man gör någon annanstans. Det är som en nyttig drog på något sätt. Som en drog som inte är farlig. Jag kan förstå att vissa vänjer sig vid det där, att Rolling Stones gör de där arena spelningarna, fast de inte behöver det. De känner sig levande där uppe helt enkelt. Det är en sådan enorm känsla som man kanske inte får någon annanstans”.

Klart det måste vara en oerhörd ”kick” att få uttrycka sig genom sin alldeles egna musik, att tusentals människor kommer och lyssnar på ens innersta tankar. Den ”kicken” är ett tecken på att vi är skapade för relation och kommunikation med varandra. Något unikt händer i mötet och kommunikationen med publiken. Det är också ett tecken på att vi är skapade för relation och kommunikation med Gud.

Då jag som tonåring för första gången upplevde relationen med Gud upplevde jag samtidigt den starkaste känsla av närvaro och verklighet som jag varit med om i mitt 14-åriga liv. Inget har varit i närheten senare heller. Jag är glad att kunna säga att med Gud i livet känner jag mig levande. Det är en enorm känsla som man definitivt inte får någon annanstans. I psaltarens 73:e kapitel står det ”har jag dig i himlen frågar jag inte efter något på jorden”. Ungefär så känns det då man jämför Gud med allt annat gott man kan uppleva i livet.