Söndagens predikan och helgens spelningar med ”En välsignad jul” i samarbete med Erikshjälpen har alla kretsat kring essensen av livet; Att ge.

Jag översatte Jackson Brownes ”The rebel Jesus” till skivan FOLK 2. Det är en sång som är starkt kritisk till en kyrka som, precis som världen i stort, ofta gått maktens och själviskhetens väg, snarare än Guds väg. Du och jag som individer, vi som också är en del av kyrkan och världen, vi går ofta själviskhetens väg. Första advents budskapet visar oss en helt annan väg. Givandets väg.

Advent betyder ankomst. Vi väntar på Jesu ankomst, att Jesusbarnet ska komma till vår jord. Jesus föds till jorden som jude. Kristendomen har sitt ursprung i judendomen. Jesus föds alltså in i ett folkslag där man levt som ett förtryckt folk under romarväldet och det Gud en gång lovat dem (som vi kan läsa om i Gamla testamentet som också är judarnas heliga skrift) var ett rike där judarna skulle få leva i fred. Så såg det knappast ut vid tiden för Jesu födsel och man väntade därför intensivt på en befriare, en frälsare/räddare, en messias! Messias, det betyder ”den smorde”. Och en smord person det är en kung. Judarna väntade alltså på att någon skulle komma som skulle befria dem från det romerska förtrycket, en kung som skulle skapa ett starkt rike för judarna. Ja, en kung som skulle infria just det som man trodde Gud hade lovat dem. De väntade inte på någon gudomlig person, ännu mindre på någon Guds son. De väntade på en kung. 

Har du någonsin hört talas om uttrycket ”messias komplex”? De flesta av oss har varit drabbade av denna sjuka vid olika tillfällen i livet. En människa som lider av ett messias komplex tror att han eller hon är större och bättre än man i själva verket är. I praktiken kan det visas genom att man lever ett liv som om man själv vore centrum i världsalltet. ”Det enda som betyder något är jag och mig och mitt”. Kanske finns det bara en människa som aldrig lidit av något ”messias komplex” och det var han som verkligen var messias.

Det hade kommit mängder av människor med ”messias komplex” innan Jesus, som hävdade att ”jag är räddaren som Gud har sänt”. Dessa människor marknadsförde sig högljutt och fick många efterföljare. De började klättringen på karriärsstegen mot en judisk kungatron, men det höll inte så länge. Dessa självutnämnda räddare gick alla själviskhetens väg. Det fanns ingen äkthet och sanning bakom fasaden och löftena. Men han som verkligen var Messias led aldrig av något messias komplex. 

Jesus strävade aldrig efter en plats i rampljuset. Han gick givandets väg. Jesus hade aldrig behov av några yttre bekräftande röster. Han visste exakt vem Han var och exakt vad hans uppdrag handlade om.  Jesus visste att Han var Guds son och att hans uppdrag var att visa, inte bara sitt eget folk, judarna att Guds rike är nu här. Jesus visste att Hans liv var givet till Honom för att Han skulle ge det för hela mänsklighetens skull. 

Jesu uppdrag gällde alla människor, dig och mig.  Han gav sitt liv för att ge oss gemenskap med Gud. Därför väntar vi på Jesu ankomst. Därför firar vi advent.  Han tänkte på oss.   

Därför är jag så tacksam för helgens gudstjänst och konserter som visade på givandets väg.  Tre av fyra konserter var slutsålda och unga människor gav stora summor pengar till unga flickors skolgång i Kenya. Det finns hopp för framtiden. Läs gärna om spelningarna i Jönköping här om du samtidigt vill se lite komiska bilder från kvällen: http://www.jnytt.se

Med önskan till dig om en välsignad jul från en hedning som räknar sig till gemenskapen kring Rebellen Jesus!

I veckan var det fördjupningskväll i Sävedalens missionskyrka med pastorn och författaren Torsten Åhman. Denne man har passerat 65 år. Det kan man inte tro. Hans nyfikenhet på ny litteratur och det allra senaste i samhällsdebatten, är beundransvärd. Om jag får ha en bråkdel av Torstens energi och livsglädje som pensionär, är jag tacksam.

Det som gjorde starkast intryck hos mig var Torstens vision om vad livet som kristen handlar om – Att vara med och arbeta för en ny skapelse. Han citerade Jesu ord om himlen, ”I min Faders hus finns många rum” och påpekade att i grundtexten så översätts ”rum” med ordet ”monai”, som betyder ”övernattningsrum” och ”tillfälligt boende”. Torsten konstaterade att då vi dör och vår ande flyttar till Gud (svårt att uttrycka detta obeskrivliga med passande ord) så är det ändå inte slutet. Det är något tillfälligt i väntan på Guds stora plan för mänskligheten. Guds plan är att återupprätta de brustna relationerna, inte bara mellan Gud och människa, utan också mellan människa och människa samt människa och skapelse!  

Världen kommer återfödas (Matt 19:28). Den yttersta domen (som förra söndagens texter talade om) bereder vägen för en bättre värld! Den här jorden vi lever på är inte ett provisorium. Här, i en fullkomlig och ny värld, ska alla som vill en dag få leva i en öppen och evig gemenskap med Gud.

Det gör stor skillnad hur vi ser på evigheten! Om målet är att komma bort från den här världen, då blir det också vår inriktning för livet – att komma härifrån. Om målet är en förvandlad värld, då blir inriktningen att redan nu representera den värld som kommer. Då blir inriktningen att ha rättvisa, medkänsla, allas lika värde, som livsprogram. Helt plötsligt blir den kristna tron begriplig. En kristen människas uppgift är att vara ett hoppets tecken – En dag blir världen ny.

Jag skulle så gärna vilja ge tillspetsade inlägg på denna blogg som, ja, drar allt till sin spets. Men jag har alltid varit en sådan personlighet som säger ”å ena sidan å andra sidan” och som kan förstå två helt motsatta åsikter gällande de flesta  frågor. Är det typiskt missionskyrkligt? Att prioritera det goda samtalet före de heta debatterna? Kom gärna med synpunkter på det! Jag är inte uppvuxen i Missionskyrkan, så jag behöver hjälp här

Hursomhelst, en av missionskyrkans teologer och lärare, Rune W Dahlén, sade en gång att det är just på grund av friheten som det kan vara svårt för vissa människor att vara med i en Missionskyrka. Varje medlem har rätt att tolka bibeln. Ingen ledare har tolkningsföreträde. Det gör att det inte finns så många givna svar och att olika åsikter får leva sida vid sida. Vissa vantrivs i en sådan kyrka och söker efter tydligare ramar. Jag trivs bra i en sådan kyrka. Det innebär att jag kan ändra mig i vissa perifera teologiska frågor och ändå få arbeta vidare som pastor.  Vi fokuserar på centrum, som är relationen med Jesus, inte på gränser. Även om det givetvis måste finnas gränser om det finns ett centrum.

För mig som pastor innebär allt detta ett stort ansvar att uppmuntra hela församlingen att tillsammans ta tid att lyssna in både Gud och samtiden så Han får leda oss. Om vi låter den Helige Ande leda oss som gemenskap är min tro att vi kommer rätt. Och att komma rätt handlar snarare om att göra rätt än att tycka rätt i alla frågor. Läs gärna inlägget nedan, ”en domsöndag att se fram emot”, gällande vad det kan innebära att ”göra rätt” som kyrka.

I lurarna just nu; Richard Hawleys ”true love´s gutter”.  Vilken platta!

Hur kan man tala om saker som är nästintill oförklarliga och till och med bjuder in dig i en helt ny verklighet? Det kan handla om kärlek, det kan handla om livet, det kan handla om Gud. Ett sätt att ta sig an sådana stora och svindlande ämnen är genom musik. Författaren och teologen NT Wright skriver (fritt översatt från briljanta ”For everyone” kommentarserien): ”Det är just därför några av de bästa sångerna samtidigt är kärlekspoesi. Den människa som upplever det oerhörda att älska en annan människa, känner samtidigt att ord blir fattiga. Men sätt toner till dem och orden finner sin väg in i den andres hjärta”.

Därför är det inte så konstigt att både judendom och kristendom alltid har använt musiken för att säga saker som ord i sig själva inte kan. Då det gäller kärnbudskapet från Jesus; Om Guds rike, om ankomsten av en helt ny värld, är det musiken som bäst kommunicerar detta stora budskap. 

Jag har svårt att förstå de som menar att förkunnelse i ord måste särskiljas och upphöjas över förkunnelse i musik. Jag tänker att riktigt god retorik i grund och botten är…musik. Tonlägen som förändras, pauser, tempoförändringar i ordflödet, kroppens rörelser. Vad är god retorik, god predikan om inte musik? Och har inte bibeln sjungits i nästan lika stor utsträckning som den återberättats med ord? Moses sång…Psaltaren…Marias lovsång…Lammets sång…

Det mesta i Nya testamentet har dessutom blivit tonsatt. NT Wright nämner en av Johannes Brahms vackra kompositioner som är baserad på Johannes 16:22; ”Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er”. Ett sorgset, lågmält men ändå kraftfullt löfte om hur glädje kommer genom sorgen. Brahms musik kommunicerar just detta. Också till lyssnarna som inte har en aning om att det var Jesu ord som inspirerade honom.

Hur tänker du om att predika med musik?

Om du har svårt för musikstilen gospel, kommer här en variant av gospel som åtminstone funkar för mig.

På söndag är det den såkallade ”domsöndagen” i kyrkoåret. Då har vi bland annat en barnvälsignelse i gudstjänsten med tre familjer. Det innebär att det kommer jättemånga människor som aldrig varit i vår kyrka tidigare. Kunde valt en lämpligare söndag med ett trevligare tema. Eller inte. Den kristna tron har alltid talat om att det kommer en dag då rättvisa ska skipas. Och precis som en rättvis dom över en brottsling som för samhällets skull behöver dömas, så behöver vår värld, som är en värld fylld av girighet, ondska och hat, en rättvis dom. I en värld som ofta är i de starkas våld behövs en ”yttersta rättvis instans” som en dag kommer gå tillrätta med världens orättvisor. Om vi vågar tro på en god och kärleksfull Gud som står för den instansen, är detta ett budskap att vara tacksam över.

Genom att studera en dom kan man ju se vad som är viktigt i ett samhälle. Genom att studera Guds slutgiltiga dom i bibeln borde man man kunna se vad som är viktigt för Gud.

På söndag kommer vi läsa Jesu färgstarka berättelse om vad den yttersta domen i universum gäller. Och Jesu sammanfattning av hela berättelsen med får och getter och hungriga och hemlösa och törstiga och nakna och sjuka och fängslade är; ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig. (Matt 25:40).

Vad är det viktigaste för Gud i vår värld? Jo, de fattiga. Gud ser världen ur de fattigas perspektiv!  Det ser vi inte minst i denna stora berättelse om domens dag, där Jesus talar om att det är Han själv som kommer till oss i den hungrige, törstige, nakne, sjuke och fängslade. Gud ser inte på fattigdomen med en bekväm distans. Gud har själv lämnat sin härlighet, för att bli människa genom Jesus och födas som både fattig och som flykting. Jesus vet vad det innebär att vara fattig. Och under hela sitt liv utsatte sig Jesus för de fattiga och de utstötta.

Den kristna trons grund är alltså helt annorlunda än vår samtids grund, där klyftan mellan fattiga och rika hela tiden blir större och större. Inte minst här i Göteborg. Mahatma Gandhi sa i Jesu anda att ”testet på ordning i ett land är inte antalet miljonärer, utan frånvaron av svält bland dess massor”. Vi människor är liksom programmerade för egen vinning och själviskhet och jag tror att vi som samhälle behöver Guds hjälp att se lite längre och agera för allas bästa. Och det börjar med mig. För så fort jag pekar finger och kritiserar politiker och näringsliv, så är det tre fingrar som automatiskt pekar tillbaka på mig. Jag har också del i att världen ser ut som den gör, men jag och du kan också göra en oerhörd skillnad om vi vågar ställa frågan: Hur kan jag få Guds perspektiv, så att den här världen blir en bättre plats för alla? Hur kan jag förändras så att det viktigaste för Gud också blir det viktigaste för mig och därmed för oss som kyrka?

Vi talar ofta om att alla åldrar ska få plats i en gudstjänst. Särskilt barnen. Hur i hela världen gör man det, utan att gudstjänsten blir splittrad? Om gudstjänsten ska bli en plats för barnen måste de får vara där på samma villkor som oss vuxna. Vi behöver ta deras frågor på allvar och inte se barnen som en trevlig kuliss. Annars är det bättre att de firar sin gudstjänst i söndagsskolan redan från början, så att de får en genomarbetad och positiv upplevelse av kyrkan. Jag ska tillbringa eftermiddagen med att prata med några söndagsskollärare om detta och jag har med mig ett citat från Carl-Henric Jaktlunds blogg  in i detta samtal (väl värd ett besök , se länk här på sidan).  Han säger så här:

I församlingen jag tillhör har vi försökt oss på följande modell från och med den här terminen: Barnen är alltid med första 15-20 minuterna, därefter inleds söndagsskolan med ett inslag i gudstjänsten. Och då inte något helt fristående lite spexigt inslag bara (även om det gärna får vara roligt) utan som tar upp dagens tema i söndagsskolan. Vi lägger alltså första undervisningsdelen i gudstjänsten.

Jag tror att det är en ganska bra grundidé. Dels så blir det något i ”stora gudstjänsten” även för barnen, det blir deras gudstjänst även där. Och dels så blir de i församlingen som inte följer med till söndagsskolan medvetna om vad det talas om där, vilket bland annat underlättar för vidare samtal hemma vid köksbordet. Familjer har en gemensam upplevelse att relatera till.

Tillsammans över alla åldrar och samtidigt uppdelat efter åldersbehov. Jag gillar den grundideén.

Jag också.

…säger Bob Dylan 1986 och sparkar igång sin sång om Jesu död och uppståndelse ”In the garden”. Och bandet som backar upp honom detta år är inga mindre än Tom Petty and the heartbreakers. A match made in heaven. Då skulle man varit med. 

Konfa. Det innebär i vardagsspråk Sävedalens missionskyrkas största satsning på ungdomar sedan många år tillbaka. Legendariska pastorn Thorild Zettergren var med och startade konfirmation i samarbete med handbollsklubben Sävehof och det samarbetet lever i allra högsta grad fortfarande. I år är vi 75 konfirmander och cirka 25 ledare från Sävedalens och Jonsereds missionskyrkor. Imorgon får konfirmanderna ta emot en bibel i vår gudstjänst och jag ska predika. Jag ska inte avslöja allt på förhand, men en del av predikan kommer handla om John Lennon. Hur jag får ihop det får ni se imorgon.

Läser man biografier om John Lennons liv kan man se att en ständig rastlöshet och missbelåtenhet präglade Lennons låtskrivande och sätt att leva. Hela 70-talet var en enda flykt från att bli vuxen och leva ett ansvarigt liv, fyllt med alkohol och droger. 1978 tog John Lennon en paus från artisteriet och började för första gången leva familjeliv. Han hade nu två barn, en 13-åring och en nyfödd pojke. Lennon ville ta tid med dem och leva med dem på ett helt annat sätt än tidigare. Livet fick nu helt andra dimensioner.

Sången ”Watching the wheels” skrev Lennon till vad som skulle bli hans sista skiva ”Double fantasy” och i den sången finns textraden ”When I say that I´m ok, they look at me kind of strange. Surely you´re not happy now, you no longer play the game”. John Lennon hade kommit till insikten att livet bara kan levas här och nu och att meningen med livet aldrig kan vara att bli någon annan och att prestera för att få kärlek, utan att istället tillåta sig att älskas för den man är, av sina medmänniskor. Den 1 december 1980 bara några månader efter att ”Watching the wheels” spelats in, blev John Lennon skjuten av en psykopat på öppen gata i New York. Ett liv som börjat hitta harmoni och balans fick ett tragiskt slut. Jag såg precis ”Watching the wheels” med suddiga bilder från Lennons harmoniska period i livets slutskede.  En fin låt och fina bilder:

Har nyss landat på expeditionen efter en bönestund tillsammans med mina kollegor och alla andra som vill vara med. Varje onsdag morgon möts vi i kyrksalen, tänder ett ljus och slår upp dagens morgonbön i tidebönsboken.  Så följer en bönestund där vi växelvis läser böner ur den stora bönboken i bibeln, psaltaren, men också ur evangelierna. Unga och äldres röster blandas i en gemensam bön. Vi avslutar med att be för de behov som finns i vår kyrka och i våra liv.

Tidebönen, det vill säga att med ord ur framför allt psaltaren, be vid bestämda tider varje dag, går tillbaka till urkyrkan och har sina rötter i den judiska traditionen. De tre dagliga bönetiderna, vid tredje, sjätte och nionde timmen – var en del av varje judes liv på Jesu tid. Genom att be med ord ur psaltaren fick man med hela livet i sin bön. Glädje och sorg, smärta och ångest.

Inom ortodoxa och katolska kyrkan har tidebönen fortsatt vara ett givet sätt att be. I svenska kyrkan återupptäcktes detta så sent som på 1930-talet och det är inte förrän de senaste 15 åren som tidebönen börjat upplivas i den såkallade frikyrkan.

Jag har funnit mycket tröst och hjälp i den tidebönsbok som Peter Halldorf och Hans Johansson arbetade fram 2004 (Libris förlag), med böner för en månads tid. För mig har bön ofta blivit något man ska prestera och att få upptäcka en böneform där böner som betts i mer än 2000 år får bära min bön, är en befrielse. Och tänk att då vi ber dessa böner ur psaltaren kommer vi inte bara i kontakt med Gud själv utan också med alla de som över hela vår jord ber samma böner.

Förövrigt saxar jag följande ur min konsertkalender för vintern: 11 december är det Regina Spector i Lisebergshallen, 24 januari Bengt Johansson Band i Partille Kulturum och sist men inte minst 26 januari Depeche Mode i Scandinavium. Detta lär hålla mig varm om hjärtat dessa eländesmånader.