I Nässjö är tågtrafiken den enda puls som finns. Nässjö är en järnvägsknutpunkt. Om jag lyssnade noga nattetid där jag låg och försökte sova i pojkrummet, kunde jag höra tågen fara förbi centralstationen.

Min pappa är tågmästare. Första gången som jag åkte tåg var jag sju år och fick följa med pappa på jobbresa. Det bjöds på Pommac i tågmästarkupén. Vi hade några timmar tillsammans i Stockholm innan det var dags att åka hemåt igen. Jag köpte en Elvis skiva och vi åt hamburgare på MAX vid hötorget. Finns tyvärr inte kvar där nu. Hursomhelst;  Tågresorna har varit prioriterade sedan dess.  

Igår åkte jag tåg på min lediga dag. Det var dags för en kreativ träff med några vänner kring en ny skiva med FOLK. Jag såg till att boka en fönsterplats. Livet blir inte mycket bättre än att tuffa fram på X2000 ackompanjerad av Dagens nyheter, Tom Petty i lurarna, en kopp kaffe och en solig höstdag som är lika vacker i Vårgårda som i Flen. Det var en fin träff på Västmannagatan och en fin tågresa hem igen.

Om man lyssnar noga nattetid kan man höra ett och annat godståg som far förbi Sävedalen med några kilometer kvar till Göteborgs central. Då känns det som hemma.

Det har varit en ovanligt energigivande vecka. Fördjupningskväll i tisdags med Göran Larsson som föreläste kring sin angelägna bok ”Skamfilad” (Cordia) varvat med sånger av och med Michael Johnson. Och så Alpha starten. Alpha är en grundkurs i kristen tro och det var många  kursdeltagare i torsdags som inte hade någon kunskap om kristen tro och aldrig besökt missionskyrkan tidigare. Det har varit Alpha kurser i Sävedalens missionskyrka från och till i 10 år och upplägget håller fortfarande. Människor i olika åldrar, med olika tro och livserfarenheter, möts för att äta en bit mat, lyssna på en föreläsning om tron och livet och sedan ifrågasätter och diskuterar man det som sagts i mindre grupper över en kopp kaffe. Så bra. Och samtalen om tron och livet började direkt kring borden. Otvunget och självklart.

Däremot känner jag ett behov som föreläsare att uppdatera innehållet. Första föreläsningen heter ”Kristen tro – tråkig, osann och irrelevant”. Tråkighetsfaktorn i kristen tro är nog inte den största frågan för en människa med en andlig längtan. Och man kan inte komma dragandes med sanningsbegreppet på samma sätt som förr. Människor idag tror jag snarare skulle hävda; ”Kristen tro – ond, skuldbeläggande och irrelevant”. Min erfarenhet är alltså att man som startpunkt behöver lite input gällande bilden som finns av att kristen tro har bidragit till krig och förtryck av människor, samt att kyrkan håller medlemmarna i sitt grepp genom att lägga på människor en skuld som inte existerar i verkligheten.  

Visst följer jag kursinnehållet, som i stora drag håller fortfarande, men jag förhåller mig fritt till det. Och inte minst försöker jag tala om det som behöver sägas innan pratet om bevis på Jesu existens, död och uppståndelse. Nämligen; Visst bär vi alla människor på en tro innerst inne, som vi inte alltid har ett språk för att tala om? Och vad innebär det egentligen att tro överhuvudtaget?

Idag fyller Bruce Springsteen 60 år. Detta är stort. De senaste tio åren i Bruce liv har varit hans mest produktiva någonsin. Och jag har köpt varenda skiva med ett stort leende.

Så, tack Bruce för all glädje du gett, för all musik mellan 50 och 60; Land of hopes and dreams, You´re missing, Marias bed, Terrys song, The wrestler och…

För att fira av Bruce och ge dig en chans att upptäcka eller återupptäcka all musikalisk glädje som finns att hämta, har jag här sammanställt en spellista med Bruce 60 bästa låtar enligt mig:

http://open.spotify.com/user/s%c3%a4vedalen/playlist/4krUE8JRCSDvaFO7O7DT81

Du kan också lyssna på på en radiostation i Philadelphia som bland annat sänder delar av kvällens konsert med Bruce och E-street band där de spelar klassiska plattan ”Born to run” rakt av! Det sker ikväll alltså! Modern rockhistoria, vänner! (tack Anders för länken):  http://www.xpn.org/boss?start=1

En vis man har sagt att vi bara har en uppgift i livet: Att vara de vi är. Att våga se att jag inte kommer att se ut eller låta som de andra förväntar sig att jag ska göra. Att förstå att det är mitt eget uttryck som är vackert och att det kan räcka hur långt som helst om jag bara vågar börja bruka det.  Så långt Olle Carlsson.

På söndag är det festgudstjänst med invigning av nya kyrkan. Då är predikotemat ”Missionskyrkan i nya kläder – varför?”.  Jag återkommer till svaret men kan redan nu avslöja att det har något med Jesus att göra och att vi upptäcker Honom i vår svaghet. Genom att vara just de vi är och våga se livet som det är.

I söndags fick jag en oerhörd respons på predikan om stress. Oavsett om vi är studenter, småbarnsföräldrar eller pensionärer verkar vi alla leva upptagna liv med saker som ska göras, tider som ska passas, människor som ska kontaktas. Men ofta är det ju inte det vi dag för dag behöver utföra i vårt arbete, eller i vår familj, som gör oss stressade. Det är snarare alla yttre och inre röster som söker din och min uppmärksamhet hela tiden.

Yttre röster: Från reklamen som vill få oss att köpa saker, från nöjesvärlden som vill erbjuda en stunds flykt från våra omständigheter, från vårt arbete som vill få oss att springa fortare, anstränga oss lite till eller tävla mot andra.

Inre röster:  Från vårt förflutna som säger oss att vi är svaga och inte duger till något alls. Det kan vara röster fyllda av vrede, avundsjuka, girighet.

Så finns det en annan röst också. En röst som ger ro. För att kunna höra Guds stilla röst behöver du och jag först och främst söka stillheten. När under veckan har jag lugn omkring dig så att jag kan lyssna in Gud? Ingenting som har med viktiga saker i livet att göra, kan utföras på ett stressat sätt. Inte heller relationen med Gud. Ingen kan ta emot Guds kärlek med brådska. Ingen kan heller ge kärlek till någon annan på ett stressat och forcerat sätt. Vad hindrar mig från att några minuter då och då under dagen välja stillheten, så att alla konkurrerande röster tystas för en stund och Gud får säga ”jag älskar dig”?

Förövrigt är Joshua Radin en alldeles strålande singer/songwriter. Lyssna här: 

http://open.spotify.com/user/s%c3%a4vedalen/playlist/7FV79LYyMQP6VyN3bBKgvQ

God is a concept by which we measure our pain, sjöng Lennon i sin vackra sång om frigörelse, God.

I was the walrus but now I´m John. I don´t believe in Elvis. I don´t believe in Krishna. I don´t believe in Zimmerman. I just believe in me. Yoko and me. Allt som finns är jag och det liv jag skapar. Och Yoko, givetvis. Drömmen är över.

Ironiskt nog är musiken på Lennons första egna skiva något av det mest andliga man kan lyssna på. Att följa en 30-årings envisa försök att finna mening och glädje i livet är hisnande och smärtsamt. Och jag och miljoner människor tänker och känner Det här är jag. Det är mitt liv som sjungs ut. Äntligen får jag ta del av musik som viskar om kärleken till min fru, som skriker ut besvikelsen över min familj, som längtande och med molande värk sjunger om längtan efter att vara sann och ärlig.

Och kanske är det mest fantastiska att pianot på God spelas av Billy Preston. En pianist rotad djupt i söderns gospelmylla. En pianist som vet att Gud är den som bär och som älskar, då vi sedan länge gett upp försöken att finna oss själva och istället låter oss bli  funna av Gud. Tack Billy för att du lånade ditt pianospel och gjorde sången om Gud som ett koncept för att mäta vår smärta till en sång om Guds gränslösa kärlek.  

Drömmen är över, ta steget ut i verkligheten. Möt din rädsla och du ska finna Gud.

Låten kommer från från skivan Plastic Ono band (1970 EMI)

Jag har följt olika bloggare i några år, sett dem komma och gå. Vissa har haft för höga ambitioner och inte orkat hålla ett frekvent skrivande igång. Andra har inte haft några ambitioner alls och låtit bloggen sakta stanna av.  Jag hoppas kunna undvika båda dess diken. Vi får väl se hur det går.

På söndag är det dags för en gudstjänst med nattvard där jag och min kära kollega Michael arbetat fram en nattvardsordning där sången och musiken vävs in i nattvardsordningen.  Det blir också barnvälsignelse. Nils och Edvin, som hunnit bli hela 5 månader,  får jag nåden att be en bön för. Det är stora saker vi talar och sjunger om på söndag. Två nya människor lyfts fram inför Gud och vi tar emot brödet och vinet som påminner oss om Jesu död och uppståndelse. Men det stora och fantastiska ryms alltid i vardagen. Därför handlar predikan på söndag om stress.

Att vara upptagen med mycket att göra har att göra med våra yttre omständigheter. Stress är däremot ett sinnestillstånd – i vår själ. Stress är ett inre tillstånd som är en följd av att man har för många konkurrerande prioriteringar vid ett givet tillfälle. Jesus var för det mesta upptagen, men aldrig stressad. Jesus var alltid fri att ta emot kärlek från Gud och Han var alltid fri att ge den vidare till människor med behov. Här får du några klassiska Jesus ord som ger lite perspektiv;

Matteus 6:31-34 JESUS SADE: ”Gör er inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga”.