Jag var 9 år gammal och hade precis kommit hem från skolan. Mamma stod i köket och lagade kvällsmat. Jag hade funderat ett tag på det där med Gud och Jesus och ställde en rak fråga till mamma: ”Varför ska man vara kristen?”

Jag minns inte hennes svar, men jag minns varför jag frågade. Jag tyckte kyrkan var oerhört tråkig att gå till som barn. Och jag tyckte att alla vuxna i kyrkan verkade vara där av plikt. Och min plan var därför att bli kristen så sent i livet som möjligt. Gärna strax innan det var dags att dö. Då skulle jag ändå få evigt liv, men slippa ha tråkigt på vägen dit.

I sjätte klass åkte jag på mitt första nyårsläger med kyrkan. Freestylen var nedpackad med ett antal blandband tillsammans med sovsäck, oömma kläder och ett glatt humör. Musiken kunde jag inte klara mig utan. Dagens Tisdags Top 10 * är ett smakprov från dessa blandband. En märklig blandning som jag fortfarande kan uppskatta.   

Jag lämnade min plan (att bli kristen då det var dags att dö) efter en omskakande upplevelse på detta nyårsläger i obygden mellan Malmbäck och Hok. Det var första gången som jag träffade vuxna som utstrålade någonting som jag också ville ha.

Ledarna verkade intresserade av att lära känna mig på riktigt. Det hade jag inte varit med om tidigare. På kvällarna berättade ledarna om sin tro och det märktes att de menade allvar. Någonting berörde mitt hjärta då de läste ur bibeln och talade om Jesus. Någonting berörde mitt hjärta då vi sjöng ”Du är vår Far Gud” och ”Du omsluter mig på alla sidor”. Jag fick uppleva Guds närvaro. Jag förstod att det där med Jesus var något omistligt som jag inte hade råd att vänta med att uppleva. Då en av ledarna, Per-Olof, den sista kvällen på lägret frågade om jag ville bli kristen, kunde jag inte snabbt nog säga ja. Och jag visste att jag aldrig mer skulle känna mig ensam.

* Varje tisdag bjuder jag dig på en ”spotify topplista” med 10 starka låtar

Vi är mitt inne i fastan i kyrkoåret och predikningarna handlar mycket om hur viktigt det är att ”avstå det goda för det bästa”. Jag hörde precis en intressant predikan av John Ortberg som har inspirerat mig i mina förberedelser. Ortberg har haft en serie med temat ”Hur du förstör ditt liv”. Ett sätt att förstöra sitt liv är att tro att meningen med livet finns någonstans utanför relationen med Gud.

Idol är engelska för avgud. Det ordet ringar in hela mänsklighetens historia. I alla tider har människor velat ge sig själva till något eller någon. Man har alltid letat efter mening hos olika idoler. På Jesu tid var dessa idoler detsamma som statyer som symboliserade makt, skönhet. Ofta föreställde statyerna bilder av människor eller djur. Givetvis förstod man att den där avgudastatyn inte var en riktig gud, men man trodde att en staty som tillexempel symboliserade rikedom, på ett övernaturligt sätt kunde ge rikedom om man offrade till den. I vår tid räknar vi ofta  inte med det övernaturliga som en verklighet, men vi är övertygade om att en mängd olika saker här i vår värld kan ge oss mening med livet. Kort sagt; Vi tror att meningen med livet finns någonstans utanför relationen med Gud.

Det finns tusentals moderna kyrkor i Sverige, där olika idoler dyrkas. Det kan vara köpcentret där idolen är nya kläder och prylar som ska ge mig en känsla av mening. Det kan vara gymmet där idolen är en vältränad kropp som ska ge mig en känsla av mening. Det kan vara mitt arbete, där en framgångsrik karriär ska ge mig en känsla av mening. Det kan vara familjen, där kärleken från min man och mina barn ska ge mig en känsla av mening. Och om jag INTE uppnår mening genom något  av detta, upplever jag tomhet och meningslöshet. 

Att konsumera, träna, göra sitt bästa på jobbet eller ge och ta emot kärlek till familjen är ju i sig positiva saker, men när jag gör något av detta till min första prioritet i livet, när jag lever som om något av detta ger livet sin yttersta mening, då tappar jag paradoxalt nog meningen med livet. Då går jag vilse.

Jesus talar ofta om att meningen med livet är att älska Gud, att leva i en relation med Honom. Utifrån den relationen får sedan allt annat i livet sin rätta plats och fylls av innehåll och mening. 

John Ortberg ger oss 8 frågor, som kan vara till hjälp att genomskåda våra idoler. Och tänk nu på alla goda områden i livet, som vi ibland tror är själva meningen med livet. Konsumtion, träning, karriär, familj, nöjen…

1. Vilket av dessa områden som nyss nämnts tänker jag på mest? Ofta är det vi dagdrömmer mest om, det som ger oss den yttersta meningen i livet. 
2. Vilket av dessa områden är jag mest rädd att förlora, eller känner att livet inte är värt att leva om jag inte har?
3. Vilket av dessa områden ger mig min identitet? ”Jag har detta och detta alltså är jag någon”.
4. Vilket av dessa områden ger mig en känsla av säkerhet i livet?
5. Vilket av dessa områden vill jag bli känd för?
6. Vilket av dessa områden påverkar mitt känsloliv mest?
7. Vilket av dessa områden skulle människor som känner mig väl säga att jag lever för?
8. Vilket av dessa områden lägger jag mest tid och energi på att liksom “underhålla”?

Kanske kan dessa frågor hjälpa dig och mig att genomskåda alla våra strategier att försöka hitta meningen med livet utanför relationen med Gud? Tänk att vi kan få leva i gemenskap med en Gud som har skapat oss för att ta emot och ge vidare kärlek från Honom. Utifrån den relationen får allt annat i livet sin rätta plats och fylls av innehåll och mening.

Idag firar jag med två bloggposter på samma dag. Det har skrivits en intressant artikel i dagens Dagen om kyrkoåret, där jag finns med. Man kan ju undra hur det skulle låta om den kvartett som man ser i artikeln skulle bilda ett band?

Här får du veckans 10 starkaste sånger. Pianobaserat. Jag kan själv inte låta bli att lyssna på dessa om och om igen. Varsågod (men du måste ha spotify).

Carl-Henric Jaktlunds bok ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar” talar mycket om hur viktigt det är att ungdomar leds vidare i sin nyfunna tro av, inte bara ungdomsledare i 20-års åldern, utan även äldre ledare. De som lagt några år bakom sig vågar ofta ställa motfrågor och kan med sin livserfarenhet som bakgrund lotsa ungdomar vidare genom tonåren och in i vuxenlivet.

Igår skrev Carl-Henric ännu en tänkvärd bloggpost om hur viktigt det är att alla åldrar lever tillsammans i en församling. Dessa tankar bekräftas också av många studier. För några år sedan gjordes en undersökning av två nytestamentliga forskare på Fuller theological seminary i Kalifornien, Eddie Gibbs och Ryan Bolger, om vad som kännetecknar växande kyrkors gudstjänstliv idag. De har i fem års tid studerat församlingar i USA och Europa, från olika kyrkofamiljer, som alla har gemensamt att de önskar lyssna in både bibeln och sin samtid, för att att kunna bygga församlingar för nutidens postmoderna människor. För dig som vill läsa mer om detta, läs ”Emerging churches” (Gibbs/Bolger). Jag har tidigare nämnt om denna studie. Här kommer ytterligare två ”framgångsfaktorer”:

1. Man vill hjälpa församlingen att inse att vi alla är präster

I många nya kyrkor finns inte traditionella hierarkier, eller förutbestämda roller. Pastorsteamet är inte heller någon elitgrupp som ger all expertis, men en representativ grupp som skapar något för att tjäna församlingen.

2. Man är noga med att alla åldrar ska få plats

Man är skeptisk till nischade ungdomsförsamlingar, utan talar om att församlingens kallelse är att göra lärjungar och där behövs en bredd, med olika människor i olika åldrar och med olika erfarenheter.

Hur landar dessa två ”faktorer” i den kyrka jag jobbar? Ja, några hierarkier bland anställda finns knappast här. Däremot finns det förutbestämda roller om vem som gör vad. Och frågan som vi anställda ständigt måste brottas med är: ”hur tjänar vi församlingen på bästa sätt”? Kanske gör vi det genom att också föreståndaren finns med och arbetar med barn och ungdomar? Det är ju i den åldern som merparten kommer till tro.

Då det gäller den andra ”faktorn” då? I Sävedalens missionskyrka finns en lång tradition av att  alla åldrar får plats som ledare i barn och ungdomsverksamhet. I år har vi tillexempel 70 konfirmander. Ungefär hälften går i vår ”handbollskonfa” som vi driver i samarbete med handbollsklubben Sävehof. Flera av våra ”konfa ledare” har passerat 60 år. Vi har också en såkallad ”föräldragrupp” som består av församlingsmedlemmar. I den gruppen är merparten i pensionsåldern och det är riktigt bra. Deras uppdrag är att träffa föräldrar till konfirmander i hemmen över en kopp kaffe och informera om vår konfirmation och samtala om vad vår kyrka står för. Inte minst där behövs de äldre.

Jag är oerhört tacksam för det stora engagemang som sker av så många goda ledare i olika åldrar. Men, vi behöver arbeta vidare på bred front med hur alla åldrar kan hjälpas åt att lotsa ungdomar vidare genom tonåren och in i vuxenlivet.

En intensiv vecka är snart slut. Känner särskilt stor glädje över besöket i tisdags av Carl-Henric Jaktlund på en välbesökt fördjupningskväll. Imorgon är det 10-års fest för kyrkan där jag jobbade innan, Nimbus-Öckerö missionsförsamling.

På söndag ska jag predika om en middag hos fariséen Simon som Jesus är bjuden till. En prostituerad kvinna spelar huvudrollen i den här berättelsen. Så innan du fortsätter läsa, läs gärna först Lukasevangeliets 7:e kapitel med start vers 36. 

En undersökning som gjordes nyligen handlade om de vanligaste känsloyttringarna människor emellan och studien visade att den känsla som uttrycks oftast i möten mellan människor är kärlek. Kärlek mellan en föräldrer och ett barn, kärlek mellan hustru och make, kärlek mellan vänner. Ja, det kanske inte är så förvånande. Hoppfullt men inte förvånande. Men på andra plats över vilka känslor vi uttrycker oftast inför varandra, kommer ånger. Och då i första hand saker man aldrig fick sagt eller gjort. 

 ”Jag önskar att jag hade kommit i tid, jag önskar att jag hade vågat säga ifrån, jag önskar att  vi hade pratat om de där sakerna som fick oss att glida längre och längre ifrån varandra, jag önskar att jag hade träffat mina barn då de väl fanns i huset, istället för att jobba så hårt. Jag önskar”.  

Farisén Simon och kvinnan vid Jesu fötter visar på två sätt att leva livet. Simon lever ett oärligt liv och vågar inte se vad han ångrar. Han vågar inte heller se sitt eget hjärtas djupa behov av kärlek och förlåtelse. Simon känner inte igen kärleken själv, Jesus, där han ju sitter vid bordet och visar därför inte på något sätt för Jesus att han skulle behöva förlåtelse för saker och ting som gått snett i livet. Och den oärligheten visar sig i praktisk handling, genom att han är oärlig med vad han tänker och känner. Jesus måste avslöja Simons innersta tankar för att ens kunna bemöta Honom. Simon är ogenerös och missunnsam mot Jesus, tänker onda tankar om kvinnan.

Kvinnan, däremot, lever ett ärligt liv. Hon vågar se allt hon ångrar i sitt liv, och hon ser sitt hjärtas djupa behov av kärlek och förlåtelse. Hon tillåter Jesus att fylla de behoven. Hennes ärlighet visar sig i praktisk handling genom att hon vågar vara ärlig med sina känslor, hon vågar gråta offentligt, inför alla gäster. Hon visar Jesus tacksamhet och kärlek för att han förlåtit henne alla synder och gett henne en chans att börja om. Och Jesus säger till henne ”gå i frid”. Hon kan leva sitt liv i frid. 

Ibland är jag som Simon, ibland är jag som kvinnan. Jag tror det är så med var och en av oss. Den här berättelsen påminner oss om att det är värt allt att kämpa för att vara ärlig, att våga säga som det är till Gud och människor, och att våga göra det där man innerst inne vet är rätt.  

Ett första steg i denna process att blir mer ärlig är att inte fly från allt man ångrar. Att lyssna till sin ånger. För ånger är en känsla som Gud skapat som vi bör lyssna till. Ånger är en gåva från Gud som vill lära oss någonting, som vill hjälpa oss att ställa frågor: t ex;

Om jag fortsätter leva det liv som jag lever idag, vad kommer jag ångra mest då jag ser tillbaka på mitt liv? 

Och hur kan Gud hjälpa mig att förändra mitt sätt att leva så att jag inte behöver ångra hur jag levt livet, så jag kan leva livet med mer hopp och mindre att ångra?  

Du och jag kan våga ställa de här frågorna, för det finns en plats där vi kan få placera all vår oro, all vår skuld, all vår ånger; Vid Jesu fötter. Precis som med kvinnan, kan Jesus förvandla plågsamma minnen, förlåta och hela sår. Om vi bara kommer till honom. Och första steget till att leva ett ärligt liv är att ställa dessa frågor och sedan liksom lägga hela livet vid Jesu fötter. Då händer något. Då jag tar ansvaret för mitt liv och är ärlig inför Gud, så tar Gud ansvar för min nutid och framtid och hjälper mig att förändra mitt sätt att leva. Det är bra. För jag vill inte en dag se tillbaka på det liv jag levt och ångra en stor del av det.

Jag hörde en fascinerande berättelse från den irländske musikern Glen Hansard som spelade på trädgårn i veckan. På väg till en spelning stod han i en hiss tillsammans med en äldre dam som han tyckte såg slående elegant ut. Hon var i 70 års åldern och hon bar en vacker blå kappa. Jag måste bara säga att den där kappan är så vacker, den passar dig jättebra – sa Glen. Tack, sa kvinnan. Vad märkligt att du säger det, den här kappan betyder så mycket för mig. För den är tecknet på att jag har börjat ett nytt liv.

Hissen hade nu stannat, de gick igenom hotell lobbyn och ut på gatan till en taxi. Därutanför fortsatte damen att berätta; Jag vet inte varför jag berättar det här för dig egentligen, men… i två år satt jag bara i min lägenhet i min pyjamas, levde på mjölk och flingor och tittade på Oprah Winfrey. Jag gick inte ut på två år. Du förstår, jag förlorade min son i den där byggnaden som förstördes av det där planet. Han hade slutat sitt jobb på ett företag i world trade center dagen innan, och på morgonen den 11 september skulle han bara gå in till kontoret och hämta det sista av sina saker. Jag kände mig illa till mods av tanken på att han skulle tillbaka till jobbet en sista gång och rensa skrivbordet. Det fanns ingen logisk förklaring till varför jag kände oron. Jag bara kände den. Men, jag ringde honom aldrig och berättade om min oro för att han skulle dit. Jag lät det bero. Så om du har något du behöver säga till andra människor, bara säg det. Lova mig det.

Mötet med den här kvinnan berörde Hansard så djupt att han skrev en sång om händelsen, ”Say it to me now”.  Denna berättelse kommer på något sätt finnas med i söndagens predikan. Jag sitter just nu och filar på när, var och hur. Om du inte har möjlighet att komma till Sävedalen på söndag klockan 11, kan du dagen därpå lyssna på den via vår hemsida:  http://www.savedalensmissionskyrka.se/?page_id=48 

Sången, ”Say it to me now” är också nummer ett på veckans Tisdags Top 10. Varsågod (men du måste ha spotify):

Tisdags Top 10 v 8

För några år sedan gjordes en undersökning av två nytestamentliga forskare på Fuller theological seminary i Kalifornien, Eddie Gibbs och Ryan Bolger, om vad som kännetecknar växande kyrkors gudstjänstliv idag. De har i fem års tid studerat församlingar i USA och Europa, från olika kyrkofamiljer, som alla har gemensamt att de önskar lyssna in både bibeln och sin samtid, för att att kunna bygga församlingar för nutidens postmoderna människor. För dig som vill läsa mer om detta, läs ”Emerging churches” (Gibbs/Bolger). En av ”framgångsfaktorerna” var denna något förvånande upptäckt:

Dessa växande kyrkor arbetar för att en sann bild av Gud ska visas i gudstjänsten, både det ofattbara mysteriet Gud och Gud vår Fader och vän.

Att som i vissa traditioner, bara visa på Guds storhet och mysterium, gör Gud långt borta från våra liv, och att som i andra traditioner bara visa på Gud som vår ”kompis”, kan bidra till att man tappar blicken på det som faktiskt inte kan förklaras och förstås i det kristna livet. För att hitta den balansen är många kyrkor idag skeptiska till enbart ”fullt tryck” i musiken och en glad-uppåt stämning, man betonar också vikten av tystnad i gudstjänsten och stillhet, så att man kan få andrum och lyssna in Gud och få ro att förundras över Guds storhet.

Spännande tankar, men inte alldeles enkelt att göra verklighet av. Hur tänker du?

Det är nog ingen hemlighet att jag anser att man kan predika med musik. Att musiken ofta når djupare än ord. Under söndagens gudstjänst blev detta mycket tydligt. Stefan Asteberg har precis gett ut en skiva tillsammans med b la Peter Carlsson i Jerusalem och ni kan ju då lista ut ungefär hur det låter. Han delade sina sånger som handlar om vandringen med Gud. Jag intervjuade Stefan och anknöt till hans sånger i predikan. Även i nattvardsordningen fick en av Stefans sånger ta plats. Då musik, predikan och nattvard tillsammans fick beskriva vad det innebär att gå kärlekens väg, blev ärendet så mycket tydligare. Jag uppmuntrade alla att se sin väg fram till nattvardsbordet som en trotsig viljehandling, som en start att börja gå kärlekens väg. Där livet inte handlar om mig och vad jag ska uträtta i den här världen utan istället om Gud och vad Han ska uträtta i den här världen genom mig. 

Varje tisdag listar jag mina 10 favoritlåtar för veckan. Så, här kommer tisdagens top 10 och den röda tråden är ”akustisk gitarr”.  Varsågod (men du måste ha spotify):

 Tisdags Top 10 v 7

Det har förts en spännande diskussion här på bloggen gällande ”kyrkan och kulturen”. Ofta har kristna skapat sig en egen kultur, för att man tror att livet måste vara uppdelat i två delar, ett ”andligt liv” och ett ”världsligt liv”.

Jag fikade med en god vän på Sävedalens fina café ”Triumf glass” (med en hänförande utsikt över reningsverket och motorvägen) för ett tag sedan. Jag fick då frågan: ”Om du som 31 åring skulle träffa dig själv som nykristen 15-åring, vad skulle du ge dig själv för råd?”. Efter att ha funderat en stund sa jag något om att försöka prata med mitt 15-åriga ”jag” om att kristen tro inte i första hand handlar om att ”jag ska ha det bra med Gud”, det handlar om att hela livet får en ny inriktning. Jag skulle prata om att relationen med Gud handlar om att släppa kontrollen, att bjuda in Honom i allt det som är mitt liv. Jag skulle prata om att aldrig försöka gömma undan tron på Gud i ett andligt fack och sedan leva ett vanligt liv då jag inte är i kyrkan. Jesus har ju tänkt rädda och upprätta hela världen och jag får vara med i det stora projektet, att sprida Guds rike i allt det som är mitt liv.

Som jag ser det finns det inte ett ”andligt liv” och ett ”världsligt liv”. Det finns bara liv. Hela världen är Guds. Den världen är på många sätt förstörd av mänsklighetens dåliga val och onda makters påverkan, ändå är den Guds. Som 15-åring var jag så rädd att förlora den vackra Gudsupplevelsen jag varit med om, att jag lämnade en stor del av det Gud skapat och en stor del av vem jag själv var genom att undvika en massa saker. Jag trodde att Gud liksom försvann om jag inte ”levde rätt”, om jag tog del av vänner och kultur som inte hade etiketten ”kristen”. Jag önskar att det fanns några äldre, visa människor i kyrkan som kunde sagt ungefär så här:  

”Gå ut och utsätt dig för människor som inte tror som du, och utsätt dig för allt vad människor har skapat. Ta vara på det som är bra, lämna det som är mindre bra bakom dig, men utsätt dig för allt som finns i Guds värld och be Guds Ande leda dig. Och så diskuterar vi allt som vi upplever i Guds värld då vi möts i gudstjänsten och då vi möts i bönegrupperna”.

Det finns inte ett ”andligt liv” och ett ”världsligt liv”. Det finns bara liv.

Stefan Asteberg är namnet på en fantastisk människa i allmänhet och en talangfull musiker och låtskrivare i synnerhet. Han har just gett ut sin första skiva med texter om livet och Gud på svenska. Stefan är uppvuxen i Sävedalens missionskyrka och är en av många i församlingen som använder sin kreativitet för att uttrycka sin tro. Han gör det med sin kultur som fond; Gitarrbaserad, melodisk rock med mycket hammondorgel. Fredagens inlägg ”kyrkan och kulturen” väckte många goda tankar och därför känns det liksom helt rätt att söndagens gudstjänst bjuder på kreativitet. Gudstjänsten utgår ifrån Stefans sånger. Både predikan och nattvarden har beröringspunkter med hans sångtexter. 

Här kommer tisdagens top 10 lista. Denna gång blev det 10 starka rocklåtar med riktig ”swamp” känsla. Varsågod (för dig som vill ha ny energi och har spotify):  Tisdags Top 10 v 6