Det har varit en fantastisk helg. Jag är tacksam för att få möta alla fina människor på vår församlingsdag och upptaktsgudstjänst. Det har varit mycket skratt och ärliga samtal. Och jag har mött så många ärliga blickar som säger; ”Jag vill vara med och sprida Guds rike på den här lokala platsen”.

Apropå ärlighet. Peter Rollins är en teolog och filosof från Irland som har mycket vettiga saker att säga om livet och kristen tro. Jag är i färde att beställa hans senaste bok ”How not to speak about God”  efter att ha hört en intressant intervju med honom. Han talar om att vi i vårt samhälle har synsättet att vi är de vi tänker att vi är. Som om jag är det jag tänker. Som om jag är mina politiska eller religiösa värderingar eller det jag äger. Det här märks särskilt tydligt på facebook. Där skapar vi en idealbild av oss själva. Vi skriver kanske att vi gillar de där böckerna, filmerna, den där musiken som vi vill framstå att vi gillar. Vi lägger ut foton som är de allra bästa vi kan hitta. Vi tar bort ”taggen” på bilder andra lagt upp på oss, om inte bilden framställer oss på bästa sätt.

I vår tid är det lätt att lura sig själv. Att tro att vi är de vi tänker att vi är. Att tro att vi är de vi vill framstå att vara. Rollins kommer med den spännande och skrämmande analysen att bilden vi vill ge av oss själva till andra maskerar de vi innerst inne är så pass mycket att vi alltså ofta lurar oss själva att vi är de vi tänker att vi är.

Rollins menar att vi är ingenting annat än våra handlingar. Ingenting annat. Vi kan alltså få ledtrådar gällande vilka vi djupast sett är genom att studera vår verkliga värld. Vad vi köper, hur vi använder vår tid, våra talanger och tillgångar. För om tron inte förvandlar vår verkliga värld och hur vi lever är det ändå inte en sann tro. Vad kan det få för konsekvenser om jag börjar tro att jag är hur jag lever? Lyssna gärna på intervjun här. 

Och kolla gärna på detta klipp där Rollins talar om vad detta mer djupgående och ärliga synsätt på vad en människa är kan innebära för gemenskapen i kyrkan:

Idag är det helt klart läge att bjuda på sånger som jag har svårt att erkänna att jag tycker om, men som jag gillar. Sånger från den glada barndomen och vilsna ungdomstiden. Det doftar mellanstadiedisco och pojkrum, men också replokal och Nässjö-pizza. Varsågod: Tisdags Top 10 v 36 – i hemlighet

För en månad sedan gav författaren Roland Brunell ut sin bok ”Hej! Mitt namn är Roland Brunell” på eget förlag. Vi får ta del av korrespondens mellan Roland och ledare för kyrkor och kristna organisationer. Trots att jag haft tillgång till en tidig version av boken, blir jag idag ännu en gång överraskad av hur rolig boken är. Det blir både underhållande och tankeväckande läsning då kristenheten skärskådas av en person som har ett ”inifrån perspektiv”. Risken med boken skulle kunna vara att den skapar ännu mer distans mellan människor och kyrkan. För visst är vi innerligt trötta på den distanserade ironin mot kyrkans värld som gjort kyrkan trendkänslig, ängslig och rädd? Men, boken har en kärleksfull och ödmjuk ton.

Breven från Roland Brunell visar mig att ledare för kyrkor och kristna organisationer har humor och självdistans. Men, humor döljer ofta ett stort allvar. Jag väljer att se den här boken som ett tecken på att 70, 80 och 90-talisterna undrar ”Vad ska vi ha kyrkan till?”. Som om dagens unga vill komma åt kärnan i kristen tro, men har svårt att hitta den kärnan i kyrkan. Boken blir som ett rop till alla oss som är kyrkan; Vi behöver varandra och vi behöver influenser från andra. Som inte tänker som vi gör. Och vi behöver se att Jesus både är mer nådefull och utmanande än kyrkan är och har varit, men också att hans budskap är livsavgörande i en alltmer individualistisk och egoistisk värld.

Jag lyssnade sentomsider in Annie Lennox tre år gamla skiva ”Dark road” och blev starkt berörd av titelspåret. Sången beskriver just en individualistisk värld och att vi som människor behöver se hur lika vi är, hur svaga vi är och att vi behöver varandra:

Nu åker jag med kyrkans styrelse för ett dygn av samtal och bön. Sedan möter en stor del av kyrkan upp på lördag för att ha en dags gemenskap och avkoppling tillsammans på vackra sjöviksgården. Vi ses där. Och missa inte gudstjänsten på söndag. Då ska jag tala om vikten av att vara tyst. Bland annat.

I sommar har jag hört en viktig predikan. Den viktigaste på mycket länge för mig. Den handlar om att upptäcka sin kallelse i livet. Och vägen dit handlar om att lära sig att lyssna. På söndagens upptaktsgudstjänst kommer jag tala en hel del utifrån den predikan.

En vanlig vecka innehåller så mycket brus och oljud, att det är svårt att höra Guds röst, om jag inte ser till att tysta bruset och oljudet för en stund.

Vad kan det vara för oljud? Det kan vara mobiltelefonen, datorn, tidningarna, tvn, men kanske snarare ljud som inte går att höra, men som pågår inom oss hela tiden. Röster från uppväxten i det förflutna. Röster från vår kultur – så här ska du tycka, så här ska du klä dig, det här ska du äta. Röster från vänner. Röster från mig själv – är jag bra eller inte bra, värdefull eller inte. Alla dessa röster riskerar att ta Guds plats som min inre guide, min vägledare. Och till slut vet jag inte om det är min egen röst som säger något, någon annans röst, eller Guds röst

Och jag som är en rastlös och nyfiken människa, alltid på väg framåt, behöver lära mig att urskilja vad som är Guds röst och vad som är andra röster. Jag behöver lyssna på den enda sanna rösten som talar härinne. Som funnits där sedan jag föddes. Guds röst. Och det är mitt ansvar. Jag behöver se till att bruset tystnar, varje dag, för att kunna höra Guds röst. Ingen annan kan göra det för mig. Ingen annan kan göra det för dig heller. Du är den enda som kan höra Guds röst för ditt liv. Andra människor kan hjälpa dig på vägen att höra Guds röst. Eller bekräfta att Gud talade eller inte. Men bara du kan höra Guds röst för ditt liv. Du behöver ta ansvar för det.

Om detta och mycket annat handlar sommarens viktigaste predikan. Nu får du möjlighet att också ta del av den. Lyssna och inspireras av Shane Hipps.

Dagens Tisdags Top 10 – v 35  går lämpligt nog i avslappningens tecken. En spellista att djupandas till.

Denna och nästa vecka bjuder jag på sånger som jag gillar, men som jag skäms lite över att jag tycker om. Många från en svunnen tid. Hoppas du uppskattar listan: Tisdags Top 10 v 34 – i hemlighet

Speakerrösten säger: ”I ett alltmer ytligt och materialistiskt samhälle ses tro och kristna värden ofta som något förbrukat och gammalmodigt. Mer andlighet, är det ett meningsfullt alternativ?” Just så börjar engelska tv-bolaget BBCs dokumentär klostret. BBC bjöd in fem nutida män till 40 dagar i worth abbey, ett katolskt kloster i Sussex. Det sändes i svensk tv för fem år sedan, men går nu i en välkommen repris. Fader Christoffer som är abbott säger rakt upp och ner till tv-kamerorna: Vi tror att vi har lösningen på den otillfredställelse med livet som många upplever.

Livet i alla benediktin kloster följer den helige benedictus regel. Den är skriven på 500-talet som en praktisk och andlig vägledning. De 5 deltagarna arbetar och äter med munkarna och ska närvara i kyrkan sex gånger om dagen med start tidig morgon. 

För mig är det oerhört fascinerande att få se nutida människor, som du och jag, sakta men säkert förvandlas genom att vara i Guds närvaro i klostret. Lika fascinerande är att höra om alla brev som munkarna fick från tv-tittare i samband med att serien sändes; Jag har börjat be igen för första gången på tio år, jag går nu i kyrkan igen för första gången sedan jag var barn, jag har gått med i en församling och låtit mig döpas. En oerhörd respons.

Jag tror av hela mitt hjärta att relationen med Jesus Kristus är människans djupaste längtan. Det var denna relation som de fem männen fick börja uppleva i klostret. Relationen med Jesus utspelar sig inte på något högre andligt plan. Kristen tro utspelar sig alltid i verkligheten och handlar alltid om relationen med andra människor, skapelsen och mig själv. 

Detta är också bibelns stora berättelse. Berättelsen om den brustna relationen med Gud, som människan så tragiskt fick erfara i tidernas början. Berättelsen om vad som hände efter att relationen brustit,  hur denna brustna relation genom historien har gjort relationen med Gud och människa så svår och komplicerad…Vidare till möjligheten att återvända till en relation med  Gud genom relationen till Jesus. Och så beskriver bibeln till sist också helandeprocessen som Gud vill göra i oss genom en nära relation, fram tills den dag då relationen mellan Gud och människa kommer ske ansikte mot ansikte.

Kan det vara därför bibeln inte är ”tio punkter om sanningen” utan istället sprängfylld med poesi? Både i och vid sidan av bibelns berättelser kan vi läsa mängder av vackra liknelser och berättelser, mängder av målande visioner och känslofyllda brev. Kärlek beskrivs bäst genom poesi. Och bibeln beskriver på detta sätt gång på gång en älskande Gud som är uppslukad av relationen med oss människor.

Och då man möter människor som landat i den relationen, vill man inget hellre än att ta del av vad dessa människor har fått. BBC:s klostret gör det tydligt.

Du hittar förresten tankarna ovan om bibelns innehåll i Donald Millers fantastiska bok ”Searching for God knows what”.

Javisst. Jag tänkte fortsätta ge dig en Tisdags Top 10 varje tisdag. Det blir en mix med högst varierande innehåll vecka för vecka. Som bäst kan dessa spotify-spellistor bli ett soundtrack till din vardag. Denna dag får du en lista med sånger som kan vara till hjälp att sparka igång hösten. Du får b la höra fantastiska Mumford and Sons, som gjorde en osannolikt bra spelning på Way Out West i lördags och alster från Andrew Petersons alldeles nya skiva ”Counting stars”. Andrew, som vi i FOLK fick äran att spela med i somras och som vi hoppas få spela med igen inom en snar framtid.

Tisdags Top 10 v 33

Idag är det första dagen på jobbet efter semestern. Sitter ensam på expeditionen och vittjar mailboxen, sprättar kuvert och ringer samtal. Det har varit en fin sommar, med mycket tid för familj, konserter och läsande. En hel del sommar i P1 också. Jag har under semestern lovat mig själv en massa saker kring arbetet som jag säkert inte komma kunna hålla. Men, en sak vill jag envist hålla fast vid; regelbunden bön.

Jag är en rastlös och nyfiken själ, alltid på väg framåt. Behöver förankring. Jag är så tacksam för vad som sker i den här kyrkan. Så glad för vad jag upplever att Gud gör. Därför vill jag också vårda och ta hand om mig själv så att inte allt det goda som kan ske går förlorat i fel val och prioriteringar. Jag behöver förankring. Och bönen ger livet som helhet rätt perspektiv.

Prästen Ted Harris talade i sitt sommarprogram om att han varje dag ”ger sig själv tid”. Han börjar dagen med en halvtimmes stillhet inför Gud. Han säger inget till Gud. Han är i stillhet och påminner sig om att han är älskad av Gud för den han är. Harris berättar om hur detta medvetna val sakta har revolutionerat hans val och prioriteringar.

Så, jag plockar fram min tidebönsbok och ber. Men, det tar emot. Det verkar som om vi människor har ett inbyggt motstånd mot allt livsnödvändigt, mot allt det vi djupast sett behöver. Så upplever jag det.

I år skulle Elvis Presley fyllt 75 år. Han dog den 16 augusti 1977. 42 år ung. Jag hör av mig till min vän, Per i Fällsbo, en gång om året. Just denna dag. Vi tipsar då varandra om lämplig Elvis musik att hedra kungen av rock´nroll med. Idag blir valet den här sången hämtad från konsertfilmen ”On tour” från 1972, som i höst äntligen släpps på dvd. Håll till godo:

I september började jag blogga. Syftet var att få så många som möjligt att känna sig delaktiga i allt det som sker i Sävedalens missionskyrka, även om man inte kan vara på plats. Det syftet har uppfyllts med råge. Men aldrig kunde jag ana att det också skulle leda till så många nya bekantskaper och så många nya perspektiv! Det tackar jag alla er läsare för.

Jag funderar på att fortsätta även till hösten. Nu blir det dock  ”blogg-semester” på denna sida. Nästa vecka får du gärna följa mig då jag sommarbloggar på Dagen.se .

Jag vill önska dig en vilsam och vacker sommar med denna sommardoftande Tisdags Top 10.

På söndag predikar jag för sista gången innan semestern. Temat är ”Förlorad och återfunnen” och jag utgår ifrån kapitel 15 i Lukasevangeliet  som innehåller berättelser om förlorade får, mynt och människor och om den fest som startar då dessa tre saker blir funna igen. Det som fängslat mig mest med dessa berättelser är vad Jesus kan ha menat med ordet förlorad.

Vad menas med att vara förlorad? Jag tolkar detta bibelsammanhang som följer; Om man inte lever i en relation till Gud utan istället försöker klara sig själv och kontrollera sitt eget liv, om man försöker vara ”sin egen gud”, då är man förlorad.

På ledarskapskonferensen ”Leadership summit 2009″ talade författaren och pastorn Tim Keller om detta. Han menar att det finns två sätt att vara sin egen gud. Det finns två sätt att försöka klara sig själv och kontrollera sitt eget liv, istället för att ge livet till Gud. Det första sättet är att leva ett ”olydigt”, omoraliskt liv och bryta det mesta av tio Guds bud. Det andra sättet är att aldrig vara olydig; Att hålla tio Guds bud, att gå till kyrkan frekvent och be ofta. Det här är bara två olika sätt att vara sin egen gud. Det ena är att vara ”icke religiös” , som de Jesus åt tillsammans med. Det andra är att vara väldigt ”religiös”, som de skriftlära och fariséerna, Jesu ständiga kritiker. Båda dessa sätt leder till ett förnekande av Gud, ytterst sett.

Så länge du och jag försöker göra allt rätt och kontrollera Gud, andra människor och våra egna liv för att få ett övertag på Gud, då blir vi förlorade. Vi behöver se våra dolda och felaktiga motiv för både det  goda och det mindre goda som vi gör och få ta emot förlåtelse för det. Du och jag är fullkomligt älskade, accepterade och förlåtna av Gud, genom Jesus, men vi behöver förstå på djupet att vi är förlorade utan honom.

Vi behöver inte rädda oss själva. Vi kan inte rädda oss själva. Det ligger en befrielse i det. Jesus led döden för din och min skull. Vi behöver inte täcka över något av våra fel och brister. Vi kan få säga till Gud, ärligt; Så här ser mitt liv ut, förlåt mig. Tack för att du har dött för mig och att jag är fullständigt älskad, accepterad och förlåten.

I ögonblicket vi gör det börjar festen. I himmelen och för oss.

Dagens Tisdags Top 10 har tiden som gemensam nämnare.

Författaren och psykoterapeuten Tommy Hellsten har en mycket intressant dialog om tid med en äldre och visare man i sin roman ”Han som såg mer”. Låt mig få återge en del av det samtalet:

-         Hela kulturen är vilseledd. Vi har förlorat förmågan att vara. Vi forcerar fram det som händer istället för att följa med det som vill hända.

-         Ett intressant uttryck. Hur kan man veta ”vad som vill hända”?

-         Bara den som älskar vet. Bara kärleken är tillräckligt ödmjuk och sensibel nog för att ana ”vad som vill hända”. När man förlorar kärleken, förlorar man förmågan att vara tillitsfull. När man saknar tillit tar man allt i egna händer och tvingar saker att hända. Självtillräcklighet är just vad det är. I vår kultur tror man ofta att man måste vara effektiv och få någonting gjort. Då tror man  också att ett speciellt mål måste uppnås inom en viss tid. På så sätt skapar människan brådska åt sig. Resultatet blir viktigare än processen. Samma sak finns redan i nya testamentet, det här är egentligen inget nytt; ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också”.

-         Vad har det uttrycket med tiden att göra?

-     Jo, när man söker efter himmelriket lever man liksom i evigheten. Då existerar inte tiden. Då lever människan i ett heligt nu, i ett tillstånd av fullkomligt skapande. En sådan människa styrs av kärlek och strävar inte efter något särskilt. Hon uträttar det som kärleken vill i henne. Hon bekymrar sig inte över resultatet, hon förstår att det inte ligger på hennes ansvar. Slutet på meningen ”så skall ni få det andra också” pekar på det. Det ligger på vårt ansvar att delta i processen, men Gud har ett evighetsperspektiv på allt och eftersom händelsernas slutresultat vilar på Hans ansvar, behöver vi inte bekymra oss över vilket slutresultat vi når. Vi frigörs att leva och skapa. Är inte det underbart? Är inte det stort och glädjande?

Hur många gånger har jag inte saknat tilliten till Gud, tagit tiden i egna händer och tvingat saker att hända? Det är en oerhörd tröst i att vi inte behöver bekymra oss om resultat. Vi kan först få ”söka Guds rike” och så frigöras att leva och skapa.

Jag skulle vilja leva med ett annat sätt att se på tid än jag ofta gör. Jag önskar också att kyrkan kunde få erbjuda ett annat sätt att se på tid än samhället i stort. Första gången jag fick bekanta mig med tankar kring tiden var en vanlig dag i mitten av 80-talet hemma i Nässjö. Jag hade nyss kommit hem från skolan och min pappa stod i köket, lagade mat och nynnade till dansbandslåtar på p4. Jag minns fortfarande sången på radion. En sång som gav mig insikt i vuxenvärldens sätt att se på tid. Sten & Stanley hade tonsatt Torsten Palmkvists dikt ”jag har inte tid”: 

Det går genom tiden en säregen fläkt, en sjukdom som allmänt benämnes jäkt, Och bannlyst är stunder av ro och frid, Man hör bara ständigt: Jag har inte tid.

Kanske har Du en mor, som är gammal nu, vars enda ljuspunkt i livet är Du. Att glömma henne, är Du på glid? Ditt samvete kvävs med: Jag har inte tid?

Så lever Du livet i stora drag, hur skall jag hinna allt i dag? Jäktet förvandlar Ditt liv till en strid. Din slogan har blivit: Jag har inte tid.

OCH NU BLIR DET RIKTIGT ALLVARLIGT:

Men när man har levat Ditt antal år. När döden på tröskeln väntande står. När man Dig kallar från livets id, Skall Du då svara: Jag har inte tid …

Den här sången tog tag i mig som 7-åring och jag minns att jag tänkte: Vad hemskt! Finns det sådana människor som inte har tid att hälsa på och bry sig om sin egen mamma? Det kan ju inte stämma” och jag målade upp en dramatisk bild av döden, väntande där på tröskeln för alla dessa eländiga och elaka människor som inte hade tid. Helt klart en sång som framkallar både skuld och ångest oavsett ålder.  

Hur ser du på tid? Kanske ser du tiden som något absolut. Kanske tänker du att det finns en tid som gäller för hela universum. Vi förknippar ofta tiden med bilden av en tickande klocka, av rinnande vatten, sanden i timglaset Vi kan liksom inte hindra tiden att flyta fram, den struntar i oss. Wilfrid Stinissen skriver i sin bok ”Evigheten mitt i tiden”:  

I själva verket finns det ingen absolut tid! Tid har alltid med något annat att göra! En händelse, ett tillstånd, en handling, ett möte.

Aristoteles definierar tiden som ”mått på rörelse”. Han sammankopplar tid och rörelse. Utan rörelse, ingen tid. Då kyrkofadern Augustinus får frågan ”vad är tid” så svarar han: Om ingen frågar mig så vet jag det, Men om jag vill förklara för någon som frågar mig, så vet jag helt enkelt inte. Trots alla försök att definiera tid kommer vi aldrig kunna greppa vad tid är. Det som skrämmer oss så oerhört med tid är ju mysteriet, att tiden inte går att greppa, men också att tiden sätter gränser för oss som vi inte kan undkomma, hur rik, begåvad eller inflytelserik man må vara;

Vi är alla underkastade den ordning som Gud tänkte ut då han gjorde kväll och morgon. Och tiden har ett slut för oss alla.

För Jesus var tiden en gåva från Gud som gav Honom möjligheten att utföra sitt uppdrag och så kan det få vara också för oss. Gud skapar tiden och ger den åt oss. Vi kan aldrig behärska tiden eller lägga beslag på den. En kristen som är tjugo år kan inte ta förgivet att hon eller han har 50 år kvar. Varje ögonblick är en gåva, en nåd. Och du har alltid en uppgift den tid du får. Det finns ingen tom tid. Gud har valt att använda oss. Han har valt våra händer och fötter, ögon, öron och munnar för att Guds rike ska spridas i handling och ord.