I september började jag blogga. Syftet var att få så många som möjligt att känna sig delaktiga i allt det som sker i Sävedalens missionskyrka, även om man inte kan vara på plats. Det syftet har uppfyllts med råge. Men aldrig kunde jag ana att det också skulle leda till så många nya bekantskaper och så många nya perspektiv! Det tackar jag alla er läsare för.

Jag funderar på att fortsätta även till hösten. Nu blir det dock  ”blogg-semester” på denna sida. Nästa vecka får du gärna följa mig då jag sommarbloggar på Dagen.se .

Jag vill önska dig en vilsam och vacker sommar med denna sommardoftande Tisdags Top 10.

På söndag predikar jag för sista gången innan semestern. Temat är ”Förlorad och återfunnen” och jag utgår ifrån kapitel 15 i Lukasevangeliet  som innehåller berättelser om förlorade får, mynt och människor och om den fest som startar då dessa tre saker blir funna igen. Det som fängslat mig mest med dessa berättelser är vad Jesus kan ha menat med ordet förlorad.

Vad menas med att vara förlorad? Jag tolkar detta bibelsammanhang som följer; Om man inte lever i en relation till Gud utan istället försöker klara sig själv och kontrollera sitt eget liv, om man försöker vara ”sin egen gud”, då är man förlorad.

På ledarskapskonferensen ”Leadership summit 2009″ talade författaren och pastorn Tim Keller om detta. Han menar att det finns två sätt att vara sin egen gud. Det finns två sätt att försöka klara sig själv och kontrollera sitt eget liv, istället för att ge livet till Gud. Det första sättet är att leva ett ”olydigt”, omoraliskt liv och bryta det mesta av tio Guds bud. Det andra sättet är att aldrig vara olydig; Att hålla tio Guds bud, att gå till kyrkan frekvent och be ofta. Det här är bara två olika sätt att vara sin egen gud. Det ena är att vara ”icke religiös” , som de Jesus åt tillsammans med. Det andra är att vara väldigt ”religiös”, som de skriftlära och fariséerna, Jesu ständiga kritiker. Båda dessa sätt leder till ett förnekande av Gud, ytterst sett.

Så länge du och jag försöker göra allt rätt och kontrollera Gud, andra människor och våra egna liv för att få ett övertag på Gud, då blir vi förlorade. Vi behöver se våra dolda och felaktiga motiv för både det  goda och det mindre goda som vi gör och få ta emot förlåtelse för det. Du och jag är fullkomligt älskade, accepterade och förlåtna av Gud, genom Jesus, men vi behöver förstå på djupet att vi är förlorade utan honom.

Vi behöver inte rädda oss själva. Vi kan inte rädda oss själva. Det ligger en befrielse i det. Jesus led döden för din och min skull. Vi behöver inte täcka över något av våra fel och brister. Vi kan få säga till Gud, ärligt; Så här ser mitt liv ut, förlåt mig. Tack för att du har dött för mig och att jag är fullständigt älskad, accepterad och förlåten.

I ögonblicket vi gör det börjar festen. I himmelen och för oss.

Dagens Tisdags Top 10 har tiden som gemensam nämnare.

Författaren och psykoterapeuten Tommy Hellsten har en mycket intressant dialog om tid med en äldre och visare man i sin roman ”Han som såg mer”. Låt mig få återge en del av det samtalet:

-         Hela kulturen är vilseledd. Vi har förlorat förmågan att vara. Vi forcerar fram det som händer istället för att följa med det som vill hända.

-         Ett intressant uttryck. Hur kan man veta ”vad som vill hända”?

-         Bara den som älskar vet. Bara kärleken är tillräckligt ödmjuk och sensibel nog för att ana ”vad som vill hända”. När man förlorar kärleken, förlorar man förmågan att vara tillitsfull. När man saknar tillit tar man allt i egna händer och tvingar saker att hända. Självtillräcklighet är just vad det är. I vår kultur tror man ofta att man måste vara effektiv och få någonting gjort. Då tror man  också att ett speciellt mål måste uppnås inom en viss tid. På så sätt skapar människan brådska åt sig. Resultatet blir viktigare än processen. Samma sak finns redan i nya testamentet, det här är egentligen inget nytt; ”Sök först hans rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också”.

-         Vad har det uttrycket med tiden att göra?

-     Jo, när man söker efter himmelriket lever man liksom i evigheten. Då existerar inte tiden. Då lever människan i ett heligt nu, i ett tillstånd av fullkomligt skapande. En sådan människa styrs av kärlek och strävar inte efter något särskilt. Hon uträttar det som kärleken vill i henne. Hon bekymrar sig inte över resultatet, hon förstår att det inte ligger på hennes ansvar. Slutet på meningen ”så skall ni få det andra också” pekar på det. Det ligger på vårt ansvar att delta i processen, men Gud har ett evighetsperspektiv på allt och eftersom händelsernas slutresultat vilar på Hans ansvar, behöver vi inte bekymra oss över vilket slutresultat vi når. Vi frigörs att leva och skapa. Är inte det underbart? Är inte det stort och glädjande?

Hur många gånger har jag inte saknat tilliten till Gud, tagit tiden i egna händer och tvingat saker att hända? Det är en oerhörd tröst i att vi inte behöver bekymra oss om resultat. Vi kan först få ”söka Guds rike” och så frigöras att leva och skapa.

Jag skulle vilja leva med ett annat sätt att se på tid än jag ofta gör. Jag önskar också att kyrkan kunde få erbjuda ett annat sätt att se på tid än samhället i stort. Första gången jag fick bekanta mig med tankar kring tiden var en vanlig dag i mitten av 80-talet hemma i Nässjö. Jag hade nyss kommit hem från skolan och min pappa stod i köket, lagade mat och nynnade till dansbandslåtar på p4. Jag minns fortfarande sången på radion. En sång som gav mig insikt i vuxenvärldens sätt att se på tid. Sten & Stanley hade tonsatt Torsten Palmkvists dikt ”jag har inte tid”: 

Det går genom tiden en säregen fläkt, en sjukdom som allmänt benämnes jäkt, Och bannlyst är stunder av ro och frid, Man hör bara ständigt: Jag har inte tid.

Kanske har Du en mor, som är gammal nu, vars enda ljuspunkt i livet är Du. Att glömma henne, är Du på glid? Ditt samvete kvävs med: Jag har inte tid?

Så lever Du livet i stora drag, hur skall jag hinna allt i dag? Jäktet förvandlar Ditt liv till en strid. Din slogan har blivit: Jag har inte tid.

OCH NU BLIR DET RIKTIGT ALLVARLIGT:

Men när man har levat Ditt antal år. När döden på tröskeln väntande står. När man Dig kallar från livets id, Skall Du då svara: Jag har inte tid …

Den här sången tog tag i mig som 7-åring och jag minns att jag tänkte: Vad hemskt! Finns det sådana människor som inte har tid att hälsa på och bry sig om sin egen mamma? Det kan ju inte stämma” och jag målade upp en dramatisk bild av döden, väntande där på tröskeln för alla dessa eländiga och elaka människor som inte hade tid. Helt klart en sång som framkallar både skuld och ångest oavsett ålder.  

Hur ser du på tid? Kanske ser du tiden som något absolut. Kanske tänker du att det finns en tid som gäller för hela universum. Vi förknippar ofta tiden med bilden av en tickande klocka, av rinnande vatten, sanden i timglaset Vi kan liksom inte hindra tiden att flyta fram, den struntar i oss. Wilfrid Stinissen skriver i sin bok ”Evigheten mitt i tiden”:  

I själva verket finns det ingen absolut tid! Tid har alltid med något annat att göra! En händelse, ett tillstånd, en handling, ett möte.

Aristoteles definierar tiden som ”mått på rörelse”. Han sammankopplar tid och rörelse. Utan rörelse, ingen tid. Då kyrkofadern Augustinus får frågan ”vad är tid” så svarar han: Om ingen frågar mig så vet jag det, Men om jag vill förklara för någon som frågar mig, så vet jag helt enkelt inte. Trots alla försök att definiera tid kommer vi aldrig kunna greppa vad tid är. Det som skrämmer oss så oerhört med tid är ju mysteriet, att tiden inte går att greppa, men också att tiden sätter gränser för oss som vi inte kan undkomma, hur rik, begåvad eller inflytelserik man må vara;

Vi är alla underkastade den ordning som Gud tänkte ut då han gjorde kväll och morgon. Och tiden har ett slut för oss alla.

För Jesus var tiden en gåva från Gud som gav Honom möjligheten att utföra sitt uppdrag och så kan det få vara också för oss. Gud skapar tiden och ger den åt oss. Vi kan aldrig behärska tiden eller lägga beslag på den. En kristen som är tjugo år kan inte ta förgivet att hon eller han har 50 år kvar. Varje ögonblick är en gåva, en nåd. Och du har alltid en uppgift den tid du får. Det finns ingen tom tid. Gud har valt att använda oss. Han har valt våra händer och fötter, ögon, öron och munnar för att Guds rike ska spridas i handling och ord.

Jag hörde en berättelse om en äldre dam som var svårt sjuk och led av minnesförlust. Hon hade nu svårt att uttrycka sig och visa vad hon ville. Det fanns inte så mycket kvar att hänga upp livet på. Ibland fick ålderdomshemmet besök av sångförmågor från någon kyrka. Något hände med damen då hon hörde dem sjunga klassiska psalmer. Blicken blev klar och hon kunde genast sjunga med i sångerna om Jesus, förlåtelsen, det eviga livet.

Vilka sånger bär ditt liv? Vilken melodi ljuder i ditt hjärta? Vad är viktigt i livet för dig?

En dag då all vår kompetens inte längre räknas, då hälsan vacklar och minnet sviker, vad finns då kvar i våra liv av värde? Om livet inte bestod av någon annan melodi än än yta, karriär, bekräftelse, pengar (läs: Diggi loo diggi ley), vad finns då kvar i våra liv av värde? Vad kan då göra blicken klar?

Denna Tisdags Top 10 består av en blandning av klassiker och det nyaste nya. Sånger som inte bär livet, men som kan ge lite glädje och nya perspektiv.

Idag ägnar jag en heldag i en konferenslokal i Mölndal (av alla ställen) med 5 pastorskollegor. Det ska bli intressant att ännu en gång få dela frustration, glädjeämnen och lärdomar. Det är tack vare konstellationer som dessa som jag fortfarande, efter 7 år, arbetar som pastor. Och jag önskar inte något hellre än att få jobba just med detta. Faktiskt.

Oavsett om man är avlönad eller frivillig ledare i kyrkan behöver man ständigt inspiration från andra människor. Jag har varje år försökt samla ihop så många ledare jag kan för att åka på Global Leadership Summit. I år går denna konferens av stapeln den sista helgen i oktober. I Göteborg och Stockholm. Skriv upp det i almanackan. Undervisningen och diskussionen under en sådan helg ger kraft och inriktning för hela året och mer därtill. Nu är det klart vilka som talar. Kolla här. Trevlig helg!

Efter några veckors intensivt arbete fick jag två lediga dagar i söndags och måndags. Då tempot lugnar ner sig ges det tid att reflektera över allt som hänt den senaste tiden. Vad har arbetet gjort med mig som människa? Har jag kunnat leva i en nära relation till Gud och andra människor under denna intensiva period? Jag talar i predikan efter predikan om att det är ”alla vanliga dagar som är livet, som är möjligheten för oss att leva i en relation till Jesus”. Får dessa ord tillräckligt fäste i mitt eget liv? Några ord från Paulus gav vägledning:

Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er. 2 kor 4:7-14

Hur var det möjligt för Paulus att leva i en så självklar, naturlig relation med Jesus i vardagen? 

Paulus såg livet som det är. Han såg sig själv och sitt liv som ett lerkärl. Vi läste att Paulus såg tron på Jesus som en skatt som tog sin plats i ett lerkärl, som är Paulus liv. Han såg livet som det är. Paulus levde ständigt med vissheten om att livet är kort och livet är bräckligt, det kan lätt gå i kras och förstöras, precis som lerkärlet. Vi läser att Paulus var ansatt, rådvill, förföljd, slagen till marken och att han bar med sig i sin kropp den död som Jesus fick lida – det vill säga, han var hårt prövad i sin uppgift som missionär – både fysiskt och känslomässigt. Just begreppet ”slagen till marken”, innebär deprimerad i vårt språkbruk. 

Paulus hade förstått att hans eget psykiska och fysiska lidande, hans egna svagheter och svårigheter inte var hinder för Gud, utan möjligheter för Gud att visa sin kraft.

Och så citerar Paulus ps 116 och säger att: Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er

Paulus beskriver här i de sista verserna hoppet för alla människor; Att Jesus ska uppväcka honom och alla som tror på Honom från de döda till ett evigt liv. Livet är evigt! En gemenskap med vårt ursprung, vår skapare väntar oss. Det ger Paulus så mycket glädje och energi i sitt uppdrag att berätta om livet med Jesus. Och säkert är det så att Paulus lever i den här nära relationen med Jesus Kristus eftersom han den senaste tiden stirrat döden i ansiktet. Han har blivit hårt prövad fysiskt och psykiskt, men Gud har gett Honom kraft och styrka i all svaghet.

Mänsklig svaghet är förutsättningen för att Gud ska kunna göra något stort av allas våra liv. Så fantastiskt kärleksfull och god är Gud. Han har skapat oss människor. Han vet hur vackra och sköra och svaga vi är. Och Han älskar oss inte trots att vi är som vi är utan tack vare att vi är som vi är.

Må vår svaghet alltid föra oss nära Jesus och oss själva.

I dagens Tisdags Top 10  samsas Paul McCartneys senaste, strålande alster med Avett Brothers (tack Patric för tipset), Band of horses, outtakes från Stones fantastiska Exile on main street platta och Andrew Peterson. Om två veckor får vi i FOLK glädjen att spela med Andrew under några konserter. Funderar just nu på vilka sånger vi ska göra tillsammans…

Det var första dagen på pastorsutbildningen och jag satt där med 10 blivande vänner. Så kommer vår klassföreståndare, Ingemar Karlsson, in i rummet. Han hälsar oss välkomna och informerar om skolan. Han ber en bön med oss. Då jag öppnar ögonen igen, kan jag se att han är tårögd. Ingemar ser på oss med värme i blicken. Jag kommer aldrig glömma hans ord; ”Ursäkta mig, men det är alltid ett heligt ögonblick att få möta  nya människor.” 

Varje dag är fylld av heliga ögonblick. Om vi bara öppnar våra ögon och ser. Vi har valet att dag för dag förvandla många till synes ”vanliga” och vardagliga stunder till heliga stunder. Gud kan hjälpa oss att se på varandra så som Gud ser på oss, som älskade och heliga.  

I vintras var jag på en konsert med The Swell Season. Sångaren och gitarristen Glen Hansard spelade Van Morrisons ”Astral weeks”. En makalös version. Ett minnesvärt ögonblick:

Varsågod, här är Tisdags Top 10 v 21 – film.  Bra filmer. Bra musik.  

En av de starkaste filmupplevelserna jag haft var Charlie Kaufmans ”Eternal sunshine of a spotless mind” (2004). Jim Carrey och Kate Winslet spelar Joel och Clementine. För dig som absolut inte vill veta vad som händer, sluta läsa här.

Joel och Clementine möts, blir förälskade, kärleken svalnar, de bryter upp relationen, de bestämmer sig för att glömma varandra. Det märkliga i historien är att de inte glömmer varandra på det ”vanliga” sättet; genom att förtränga det som hänt så gott det går. De går till ett företag som med avancerad teknik kan skada vissa delar av hjärnan och därmed sudda ut de minnen som de önskar ha raderade. För att denna teknik ska fungera måste de ösa ur sig, så ärligt de kan, vad de innerst inne anser om varandra. Då det är gjort kan tekniken göra sitt. Nu behöver de aldrig mer leva med konsekvenserna av ett brustet förhållande!

Men, de ångrar raderingsprocessen och den enes minne är fortfarande så pass intakt att de kan spåra varandra och bli ett par igen. Då får de chansen att verkligen höra vad den ene tycker om den andre! På två kassetter som de spelat in i den här raderingsprocessen, öser de ur sig med värsta tänkbara ordval vad de innerst inne anser om varandra. Först reagerar de med bestörtning då de båda får höra så tuffa sanningar om varandra, men sedan erkänner de sanningen om sig själva, ”ja jag är faktiskt ibland sådan som du beskriver, men jag älskar dig”. Kärleken börjar växa på allvar då alla kort lagts på bordet. Då sanningen kommer fram.

Jag tänker att det är i ärligheten och i överlåtelsen till varandra trots allt, som kärleken kan spira som starkast. Och det är i ärligheten och överlåtelsen till varandra, trots allt som två människor kan våga förändras och arbeta på sina brister. 

Jesus är vårt ultimata exempel i ärlighet och överlåtelse. Hans kärlek till oss är konstant, oberoende av prestationer och helt ärlig. För Han känner oss rätt igenom, Han vet hur vi innerst inne är, Han känner våra djupaste sår, men också vår djupaste glädje och Han älskar oss fullkomligt ändå. Han tror allt om oss, Han bär allt vad vi är, ont som gott och Han uthärdar allt, ja Han har till och med gått i döden för oss och gett oss möjligheten att lämna vår synd och själviskhet för att ta emot förlåtelse och sant liv från Gud själv. Vi människor har så svårt att älska, men Gud själv kan skänka den som vill kraft och vishet att älska utan förbehåll, ärligt och öppet.

Jag och musikledare Michael Johnson förbereder just nu en mässa som bygger på sånger från Michaels olika skivor. På söndag klockan 11är det dags! Kyrkans kör kommer medverka tillsammans med Michael och en stark banduppsättning. Här kan du förhandslyssna på sångerna från mässan.

På söndag är det pingstdagen och vi firar av möjligheten som getts till varje människa att leva i en nära relation med den Helige Ande, som vill leda alla människor hem till gemenskapen med Gud.

För dig som inte kallar dig kristen, kan det här med Anden låta lite konstigt. Men, alla människor, oavsett om man har en tro på något övernaturligt eller inte, räknar med det övernaturliga. Vi har ju våra fem sinnen. Vi kan se, känna, dofta, höra, smaka. Vi kan uppleva verkligheten genom våra fem sinnen. Så finns det också verkligheter som går bortom, eller överskrider sinnena. De är lika verkliga som de vi upplever med våra sinnen och vi tar dem ofta förgivet. För att ta ett exempel:

Tänk dig att du kramar om någon som du älskar. Då ni ger varandra en kram, kan du med dina fem sinnen se, känna, uppleva doften av, höra personens röst och andetag, men personligheten hos den du älskar, den kärlek som finns mellan er, minnen från er gemensamma historia, allt detta upplever du också i den här kramen. Allt detta är lika verkligt som det dina fem sinnen registrerar.

Du och jag lever med en verklighet varje dag som vi inte har tillgång till med våra sinnen eller kan bevisa och ändå är denna verklighet lika verklig som saker du ser, känner, doftar, hör och smakar.

Människor som levt länge i relationen med Gud, upplever tron just så självklar. Som lika verklig som det våra sinnen kan registrera. Även du som tänker att du är långt borta från en tro på Gud lever, i en mening, redan i en andlig dimension. Du lever ju också med erfarenheter som går bortom det du kan uppleva med dina fem sinnen i den här världen. Det är Anden som leder oss hem till relationen med Gud. Och bibelns berättelser visar oss att Anden inte är en anonym, kosmisk livskraft i universum som sammankopplar oss med Gud. Anden är Gud och Anden är personlig, går att ha en relation med. Så stort är livet.